Hur förhåller man sig till en verklighet där ens hem bokstavligen dränkts under vatten? Det är essensens i Elin Anna Labbas debutroman "Far inte till havet".
Kontext
Elin Anna Labba i samtal med Kerstin Wixe
Ebeneser, tisdag 20 februari klockan 19
Det är verkliga historiska händelser som Elin Anna Labba spunnit sin berättelse runt. Den äldre generationens samer kallar det dämning 1,2,3,4 och började redan på 1920-talet fram till och med 1970-talet. Det handlar om konsekvenserna av vattenkraftsutbyggnaden för den samiska befolkningen som fick se sina hem dränkta under vatten när en sjö, inte längre var en sjö, utan förvandlats till ett hav.
– Ramberättelsen är sann, däremot är karaktärerna mina skapelser, säger Elin Anna Labba, när hon gästar Kontext - litterär scen i Luleå.
Berättelsen låter läsaren följa tre kvinnor från samma familj som när de kommer hem från sommarlandet finner sin by dränkt i vatten. Sjön har blivit till ett hav efter att Bolaget dämt upp sjön igen utan att förvarna och dottern Ingá, mamma Rávdná och moster Ánne skymtar kåtornas tak när de ror ut för att rädda det som går.
– Egentligen en roman om hemlöshet, menar hon.
För historien är otvetydig. Samer skulle inte vara bofasta under det tidevarv då man ansåg "att lapp skulle vara lapp" och att "staten inte skulle medverka till att lapparna skulle ha en permanent boning".
– Samer fick exempelvis inte ha fönster i sina kåtor. Det skulle inte vara för ljust eller ombonat för ett nomadiserat folk som inte ansågs ha de moraliska egenskaperna för att ha ett eget hem eller karaktären för att arbeta metodiskt, säger Elin Anna Labba.
I romanen gör dock mamma Rávdná uppror. Hon bygger ett nytt hus med både fönster och färg, trots att många i hennes sameby önskar att hon skulle följa fogdens regler.
– Lappfogden fanns även i de egna leden och Rávdnás käresta börjar jobba åt Vattenfall, en källa till konflikt i deras relation som präglas av både avstånd och glädje.
Men Elin Anna Labba laddar inte bara sin roman med historiska händelser utan också högst aktuella frågeställningar.
– Under delar av min barndom i Kiruna var det inte ovanligt att samer uppmanades att byta namn för att få jobb eller en bostad, precis som gatunamn idag i Kiruna förvisso får ha samiska namn, bara det inte är för konstiga ord.
I romanen hänvisar Elin Anna Labba också till en högst verklig historisk händelse, när en journalist och fotograf, besökte en sameby för att skildra de kåkstäder som vuxit upp efter dammutbyggnaden.
– I romanen har jag förlagt händelsen till 1940-talet, men i verkligheten hände det på 1960-talet. Artikeln har jag hittat på arkivcentrum i Luleå och kan se de rasbiologiska tankarna som präglat det svenska samhället. Jag menar, samer hade en stor integritet efter de rasbiologiska erfarenheterna. Därför kan man fundera över varför fotografen tog bilder på en kisspotta genom ett fönster som publicerades, undrar Elin Anna Labba.
Hon är själv utbildad journalist i grunden och har ansträngt sig för närma sig fiktionen, trots att de erfarenheter hon beskriver i "Far inte till havet" har grund i sanna berättelser som berättas i hennes Augustpris som bästa fackbok för "Herrarna sattes oss hit".
– Jag sparade de bästa berättelserna till min roman, säger hon och ler.
Fotnot: Luleå heter Julevu på lulesamiska och Luleju på nordsamiska och kan översättas till svenska som "Öster om fjällen".