Hej Anders!
Tack för ditt inspel i frågan.
Det är viktigt att poängtera att vår förändring av kulturbevakningen inte handlar om något ställningstagande av kulturens roll i samhället.
Utan det handlar om vilken betydelse den smalare kulturjournalistiken har haft för våra läsare.
Jag har full respekt för att kulturjournalistiken har en jätteviktig roll för dig och fler med dig – men sett till hela vår läsarskara är det en minoritet som läser de artiklarna.
Att vi inte skriver om mindre anonyma kulturutövare betyder inte att de inte finns, eller sliter mindre hårt. Men vårt uppdrag som tidning är inte att se till att smal kultur får medial uppmärksamhet, eller att locka hit arbetskraft. Det är snarare en fråga för politiken.
Efter den förändring som vi genomför kommer Kuriren ha ett tiotal allmänreportrar som utöver att skriva, även fotar själv och gör rörligt innehåll till sajten och sociala medier – såväl dagtid, som kvällar och helger.
De bevakar bland annat skol- och förskolefrågor, hälsa och sjukvård, brott och straff, olyckor, företagsnyheter, bostadsfrågor och byggplaner, den gröna omställningen, evenemang, kommunen, stadsfrågor, gör granskningar och skriver reportage, för att nämna ett axplock.
Från och med 10 februari även kultur.
Många av ovan nämnda ämnen skulle också förtjäna en egen redaktör, om man baserar det på vilken tyngd det har i ett fungerande samhälle. Ingen fråga om saken. Men vårt uppdrag som tidning är att använda våra resurser till det våra läsare efterfrågar i hög grad, i flera olika ämnen. Att skapa journalistik som engagerar och gör skillnad för många.
För att besvara några av dina direkta frågor:
Vår kulturredaktör har inte skrivit om Melodifestivalen, så det har inte haft någon påverkan på den lokala kulturbevakningen. Mellobevakningen har vår nöjesredaktör, allmänreportrar och sportredaktion stått för.
Det stämmer att Mello fick mycket stort utrymme i Kurirens rapportering – under veckan som deltävlingen ägde rum i Luleå. Det tycker jag är fullt rimligt att det får göra en vecka var femte år, vilket är ungefär den frekvens som ett av Sveriges största evenemang besöker Luleå. Vi såg också ett väldigt stort engagemang bland våra läsare för Mellobevakningen.
I papperstidningen har vi haft en delad kultur/nöjes-sida. De artiklar som har skrivits från dag till dag är det som har publicerats där, utan någon värdering om det varit just nöjes- eller kulturjournalistik. Det lokala kulturmaterialet har varken varit mer eller mindre än tidigare år. Vår kulturredaktörs uppdrag har varit detsamma som tidigare och alla artiklar, möjligen med något undantag, har publicerats på såväl webb som i print.
Kroglivet går ibland in i nöjesredaktörens uppdrag. Visst, artikeln du refererar till hade varit bättre placerad på nyhetsplats – men att en stor krog i Luleå satsar, och har gjort om invändigt, berör våra läsare och är något många vill läsa om.
Angående att uppskatta läsning genom sidvisningar så delar jag din uppfattning att det på egen hand kan vara ett trubbigt verktyg att mäta en artikels framgång. Det finns fler parametrar som spelar in, som vi också mäter. Hur mycket en artikel blir läst är dock en god fingervisning om intresset för ämnet och presentationen.
För att summera; jag har full respekt för att inbitna kulturläsare hade velat ha bevakningen på samma vis som tidigare. Men jag hoppas att mitt svar ska kunna ge mer förståelse för varför vi genomför förändringen.