Varmt värdig Wadling, stödd på tigerhuvuds-käpp

Nu var vi alltså här, i Kulturens hus mindre sal, och trots lördagskväll och mera än acceptabelt maj-väder var den i princip fullpackad. För övrigt: korrekt och alldeles som det skulle vara. Den vi kommit för att lyssna till är innehavare av en Sveriges mera förtrollande röster; en 58-årig göteborgare av storlek XXXL, som tar sig upp och fram på scenen med hjälp av en träkäpp med snidat tigerhuvud. Den dynamiska komptrion grupperar sig omkring honom. Själv avlastar han sin genomdåliga rygg genom att sätta sig på en stol, han tar fram en pärm och börjar bläddra bland papperen i den. Han har en resväska i närheten av stolen, med viss möda placerar han sitt ena ben över det andra. Han är klar att börja och kommer att bli sittande där i en och en halv timme. Freddie Wadling, en legend modell större och tyngre, med mängder av självklar integritet inkapslad i sin voluminöst stora kropp. En slags vildsint utseendekorsning mellan Robin Hoods kumpan broder Tuck, skogvaktaren Hagrid från Harry Potter och valfri hob ur Tolkiens fantasy-värld. Genremässigt kan man bara förutsägbart jämföra honom med kolleger som Tom Waits, Captain Beefheart, Vic Chesnutt, Dr. John under någon av dennes mera bakåtlutade sejourer eller någon av bluesfarbröderna (Junior Kimbrough, R.L. Burnside) på Fat Possum-etiketten, i Mississippis Hill County. Men till skillnad mot Tom Waits, som har uppfunnit hela sin personlighet och bekvämt går in i och ut ur den när han befinner sig på och av scenen, så är det så här Freddie Wadling ser ut och är. Ständigt. Han är märkt av ett hårt och tufft liv. Droger och sprit. Innehållsrika och många fyllor. Tidigare sjöng han i chock- och punkband som Union Carbide Production och Blue For Two. Nu kör han mestadels solo, med mindre kompgrupp, och beskrivs bäst som en fryntligt folklig vissångare. Med regelbundna eruptioner gentemot rocken. Han är också genuint lätt att omfatta med sympati och det gör hela den här lördagskvällspubliken. Förvisso. - Jaha, vad gör ni här i stan då - när ni inte kommer och tittar på ett freak som mig? muttrade Wadling lågmält och vänligt. Lite senare drog han en judisk vits. Läste en vers av Tom Lehrer. Grymtade "I’m Not As Old As I Used To Be". Drog av sig den säckiga jackan och visade upp en tröja där det på ryggen stod tryckt devisen "Feed Your Head". Och stöttad av den sant excentriske violinisten Sebastian Öberg och den snyggt artikulerade saxofonisten Per "Ruskträsk" Johansson,samt gitarristen och slagverkaren Chrille, sjöng han, däremellan, (och spelade ukulele) i exempelvis en dovt hotfull version av Bowies Let’s Dance och låtar med dolska titlar som I Was Born To Wander, No Tears, en låt ur barnprogrammet Svampbob Fyrkant, Witch Doctor och Vertigo - den senare från en skiva med Rupert Hine. Som han hjärtligt rekommenderade. Så värst mycket tätare atmosfär än det var här, är det rätt svårt att suggerera fram. Ingenting så värst mycket bättre heller. Inom den här hårt obönhörliga genren. Slut på rapporten.

Varmt värdig Wadling, stödd på tigerhuvuds-käpp

Alla som upplevde Freddie Wadling på Kulturens hus i lördags lär ha berörts, konstaterar Norrbottens-Kurirens musikrecensent Rolf Nilsén och ger fyra Kurirhästar i betyg.