Varför inte en tradition?

I sina värsta stunder kan en ensamt vajande flagga signalera ett "vi" och ett "dom" och utgöra en tydlig gräns mot "den andre". Massor av olikmönstrade flaggor som vajar intill varandra säger något annat. Talar om för oss alla att just hit är vi välkomna, här ryms vi, här får vi alla ta plats. Från det höga taket i Kulturens hus entré i Luleå har det under några dagar vajat flaggor från Europas många landsdelar och regioner där det talas minoritetsspråk. Allra längst fram hängde naturligtvis den samiska och den tornedalska. Den sistnämnda ny och enligt expertögon felhängd. I huset har det pågått en kulturfestival som inramat Liet Lavlut - lördagskvällens europeiska sångtävlingen för minoritetsspråk - som i år arrangeras för femte året i ordningen. Tävlingen är ett initiativ från Friesland, Nederländerna, en region som satsar mycket på att lyfta fram och marknadsföra sin flerspråkighet, inte minst för att locka turister och nya invånare, en tanke som de vill sprida över ett Europa där det finns minoritetsspråk eller landsdelsspråk i varje land utom Island. Att flaggorna vajat är väl kanske att ta i, inomhus hänger tygstycken mer stilla, men här har de ändå rört sig sakta av den ständiga strid av människor som sökt sig till Kulturens hus för att lyssna till sång och musik, se föreställningar, höra skrönor och jojk och kolla in alla marknadsstånd som fyllt huset under helgen.

Så fick till exempel de många vanliga lördagsgästerna på biblioteket oväntat besök när Katarina Rimpi iförd Anna-Stina Svakkos och Catarina Engströms fantasifulla kläder plötsligt brast ut i sånglig jojk mitt bland alla datorer. Det hela liknade Radiotjänsts TV-reklam där en kör plötsligt tackar den enskilde medborgaren för TV-licensen.

Denna happening ingick i en performance-liknande visning av tredimensionell textil kallad Nordlig barock i trapphuset. Svakko och Engström har samarbetat över kultur- och textilgränser och skapat kreationer kring det samiska och tornedalska arvet som på samma gång blickar framåt och bakåt. Resultatet har blivit både uppseendeväckande och roligt och bara att koppla ihop det storvulna ordet "barock" med alla sina betydelser med det samiska och tornedalska visar hur mycket Svakko och Engström tar ut svängarna. Förhoppningsvis följer en fortsättning.

I Konsthallen visade Elisabeth Heilmann Blind från Samiska teatern tillsammans med Hivshu Robert E. Peary II upp grönländsk maskdans. Dansen har mångtusenåriga traditioner och kan framföras av både män och kvinnor. Från början en fruktbarhetsritual bestående av tre element - det skrämmande, det erotiska och det komiska där dansaren växlar mellan att vara människa, djur eller andeväsen.

I bibliotekets Regine-rum rullade hela tiden ett imponerande filmprogram, både utanför och inne i huset pågick seminarier, det talades om minoriteter i litteraturen, visades bildspel och de allra minsta kunde leka sång- och danslekar medan de lite äldre barnen kunde lyssna till spökhistorier upptecknade i Tornedalen. Som en extra clou inför den stora sångfinalen avslutades lördagens festivalprogram med den charmiga romska gruppen Mertzi och Terno Drom på restaurangscenen. En lokal grupp hemmahörande på Hertsön i Luleå, bestående av Mertsi Lindberg, Kyösti Lindberg, Sonja Lindberg, Maritza Palm och Tanja Hagert.

Med andra ord - en fungerande och inbjudande europeisk mötesplats mellan människor och språk, kulturer och åldrar, stad och land. Ett mångfaldens möte, långt från all instängd etnicitet. Absolut något att fylla ett kulturhus med - utan denna kåk skulle en festival som denna inte kunna arrangeras. Över lag hög kvalitet på programmen dessutom, bara det en nåd att stilla bedja om. Och en ständig påminnelse om att språkens tecken ofta döljer tårar, precis som Mikaela Larsson från Lidingö sjöng om i sin sång Oyfn pripet shik på jiddish under en konsert hon delade med flera unga sångare och musiker som sjöng på sina minoritetsspråk. En av flera sällsamma upplevelser denna helg. Kan Friesland, så borde väl Norrbotten kunna. Varför inte låta festivalen bli en tradition i vårt mångkulturella län?

Varför inte en tradition?

Liet Lavlutfestivalen är över och intrycken av sångtävlingen är att det borde bli en tradition tycker Marianne Söderberg.