I går höll Vanja Hermele, genusforskare och tidigare chefredaktör för den feministiska tidskriften Bang, ett seminarium i Olga Bardh-rummet, där hon talade om jämställdheten inom de konstnärliga yrkena, eller rättare sagt, kampen för jämställdhet.
Den påtagliga mansdominansen inom jazzmusiken har blivit skamlig för branschen, och detta försöker man nu åtgärda på olika sätt: att samtliga Jazzkatt-priser tilldelades kvinnliga musiker är ett symboliskt tecken på en framväxande självkritik - liksom att det anordnas problematiserande föreläsningar i ämnet.
I festivalprogrammet rubricerades seminariet som ett "inspirerande samtal", vilket Vanja Hermele började med att ifrågasätta.
- Det jag ska tala om är nog inte så inspirerande, om ni inte är som jag och tycker om att bli irriterade, sade hon.
Hon förklarade att hennes forskning är grundad på en undersökning av scenkonsten men att resultaten är giltiga för hela kulturfältet. Att kvinnor är underrepresenterade och underordnade inom många konstyrken beror på att ingen vill ta ansvar för införandet av verklig jämställdhet, samtidigt som oklara kvalitetsbegrepp och kulturarvets orubblighet står i vägen.
- Kulturarvet och kvalitetsbegreppet stöttar varandra, sade Vanja Hermele och beskrev en sorts cirkelresonemang där kulturarvet består av konstverk som anses ha hög kvalitet av det skälet att de ingår i kulturarvet.
Lösningen enligt Vanja Hermele består i ständig analys grundad på statistik som måste värderas, att ha rimliga målsättningar, och inte minst att uppföra jämställdhet som ett tecken på kvalitet.
- För mig är det självklart att jämställdhet leder till kvalitet, nya berättelser, ny dramatik, tonsättare vi aldrig hört förut. För mig är det kvalitet. För det förnyar och förändrar konsten, och det förändrar i sig idén om vad som är kvalitet.