Att ringa Clara är Anna Schulzes andra roman och den handlar om vänskap och det pris som ibland måste betalas för den. I nutid är Clara försvunnen. Igen. Att försvinna är något som Clara är bra på. Det förstår man först en bra bit in i romanen. Också att alkoholmissbruk och depressioner ska visa sig vara viktiga beståndsdelar i den djupa men komplicerade vänskapen mellan Clara och Carolin. Kanske är det kärlek? Kanske är det den där djupa vänskapen som kan uppstå i ungdomen; den som utestänger allt annat.
En sak är säker, det här vänskapsförhållandet är inte helt hälsosamt. Det är inget jämlikt förhållande. Clara tar plats och hennes väg, hennes möten, leder henne bort från Carolin, bort från alla egentligen. Hennes familj blir aldrig riktigt tydlig; en bror, mor och far, den perfekta familjen där allt är bra, där alla är lyckliga och älskar varandra, men bara på ytan.
I Carolins fall handlar det om att hennes hem brinner ned, föräldrarna överlever, men tar aldrig riktigt plats i romanen. Inte heller de unga männen i flickornas nyvaknade liv på folkhögskola och musikhögskola får någon fördjupning. Det är nog inte meningen heller. Det här handlar om två unga kvinnors vänskap, i nöd och lust, inget annat.
På skolan är Carolin den som aldrig hoppar över sina övningstimmar, som nöter och nöter sina skalor, som lär sig mer och mer om den klassiska musikens värld. Claras inställning till musiken och sitt instrument är mer flyktigt. De två väninnorna följs sedan åt, vidare till musikhögskolan. Romanen formar sig förstås till en uppgörelse. Clara blir mer och mer ett mystiskt väsen som aldrig tar gestalt, åtminstone känns den vuxne, försvunna Clara, nästan som en hägring.
För Carolin har hon betytt alldeles för mycket. Allt har kretsat kring Clara, ingenting blir kvar för Carolin. Hon blir den som hela tiden reagerar på händelserna, utsätts för Claras undflyende skuggor.
Anna Schulzes språk är fantastiskt; närgånget och naket, berörande. Det känns trovärdigt och fascinerande, till en början. Längre in i romanen avtar fascinationen. Det finstämda språket blir en kuliss, lika undflyende som skuggorna efter Clara.
Läsningen förblir tudelad ända fram till slutet. Det känns oerhört lätt och riktigt att låta sig slukas av hennes språkbehandling. Vänskapens fantastiska möjligheter blandas med allt det svåra som den också ger upphov till. Insikten i att de kanske aldrig var så nära varandra. Som att någonting saknades och att det måste ta 20 år att inse det. Förtroenden som sviks. Carolins smärtsamma uppvaknande med sin egen skilsmässa som bakgrund och frustrationen i att aldrig riktigt få veta vad vänskapen betydde.
Som läsare känner jag vänskapens oerhörda styrka, men också dess mörkare, kanske rent av destruktiva sida. En oroande, skicklig, förförande välskriven roman som lämnar ifrån sig en lätt sorgsen doft.