Vackert, Wiehe

Mikael Wiehe

Mikael Wiehe

Foto: Linda Wikström

Luleå2013-02-14 21:57

Jag var visserligen inte med under det brinnande 70-talet, men något säger mig att Wiehes ton har mjuknat sedan dess. Att hans vänsterorienterade hjärta numera bultar mer av kärlek än av bitterhet. Kanske har det med åldern att göra, eller så beror det helt enkelt på livserfarenhet (vilket ju oundvikligen också kommer med åren).

Kvällens konsert inleds med låten En gammal man, titelspåret till hans nya album som kom ut i höstas och som håller en betydligt muntrare ton än de två föregående skivorna. Titeln En gammal man syftar faktiskt delvis på Wiehe själv, som tycker sig ha blivit en gammal man. "Ni vet, en sån som gör så gott han kan", lyder sångtexten fortsättningsvis, och jag måste säga att när Wiehe gör så gott han kan så gör han det över all förväntan.

Det märks mer än någonsin att Mikael Wiehe numera trivs med sin tillvaro, han verkar helt klart stå ut med det faktum att hans ungdomsdagar för länge sedan är förbi. Som han sa i en intervju i höstas: "Nu är det inte längre jag som ska förändra världen, nu är det de som är 25 som ska göra det. Men jag backar upp dem."

Jag skulle inte vilja påstå att Mikael Wiehe gjort någon sorts comeback efter att ha medverkat i tv-programmet Så mycket bättre, för han var aldrig borta. Däremot har han introducerats för en betydligt yngre publik - vilken jag själv tillhör. Och jag måste säga att hans musik håller en väldans hög standard, när den tar vara på den äldre publiken samtidigt som den hittar nya vägar till ynglingar som jag.

Känslan av nostalgi är svår att undvika ikväll, då medelåldern är hög och många har varit med sedan Wiehes begynnelse. Stora salen är fullsatt och publiken ger extra mycket applåder till gamla, tidlösa dängor som Flickan och kråkan och Mitt hjärtas fågel.

Wiehes mellansnack är lika långa - och många - som de är fascinerande och han kritiserar friskt den borgerliga regeringen i låten Hur tänkte du då?.

Bäst ikväll är Den jag kunde va och den egna tolkningen av Bob Dylans Masters of war. Den sistnämnda är så hatisk och svart att jag måste le. Det krävs mod för att framföra en sådan låt.

Musik
Mikael Wiehe
Kulturens Hus
Torsddag 14/2
Betyg: Fyra Kurirer.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!