Nu handlar det om den brittiske multiinstrumentalisten och kompositören Django Bates som rör sig mellan olika genrer lika egensinnigt som en ekorre hoppar bland skogens grenar. Med sig har han sina två medmusikanter, Petter Eldh på bas och Peter Bruun på trummor.
Programmet innehåller, förutom Bates egna kompositioner, i huvudsak låtar av hans ungdoms idol Charlie Parker i arrangemang av Bates själv. Med Parkers Scrapple from the Apple drar konserten igång och hög nivå sätts på en gång. Django Bates pianospel är luftigt och elastiskt med fluktuerande puls. Det är som att musiken andas in och ut och med andningen varierar pulsen. Det känns mycket vitalt.
Basisten Petter Eldh står längst fram på scenen och ”frontar”, vilket inte är så vanligt men allt eftersom blir det tydligt att hans roll är mer framträdande än basisters i allmänhet. I Parkers Chi Chi inleder han med temat och driver sedan på i ett fantastiskt hanterande av sitt instrument. I Star Eyes ”vampar” Eldh och Bates kring sju toner, runt, runt, medan Norrbotten Big Band smyger in mjukt och kryddar med sköna harmonier. Lekfullhet och lust präglar arrangemanget av Confirmation, där Django Bates växlar mellan olika stuk i olika delar av låten.
A house is not a home, en underbart vacker låt av Burt Bacharach och Hal Davis inleds av NBBs gitarrist Markus Pesonen. Han spelar med stråke på elgitarren och frambringar ett rått industriljud som är helt fantastiskt. Låten är det enda vokala inslaget i konserten och det är en av NBBs trombonister som sjunger.
Django Bates ombads att komponera något för storbandet och det blev The Study of Touch som vi får höra i dess uruppförande. Människans grundläggande behov av närhet och beröring, men också musikerns beröring av instrumenten har inspirerat honom. Temat är enkelt, fyra toner som dröjande ljuder från flygeln, utsmyckade med försiktiga drillar högt upp i registret. Flöjterna och klarinetterna i NBB leker med. Håkan Broström gör ett syggt solo och drar med sig bandet i häftiga ljuderuptioner. Så en återgång till temat och ytterligare ett solo, nu på saxofon av Karl-Martin Almqvist. Han spelar mycket fint; melodiöst och känslosamt. Så öser Django Bates på och NBB där bakom i en häftig final som i slutet går ner i ett diminuendo – som havets höga vågor lägger sig i en dyning.
Det är något ekorrlikt över Bates. Han rör sig livligt med hela kroppen där han sitter på pianopallen. Under den sista Parkerlåten, My Little Suede Shoes, skuttar han plötsligt upp i en spontan glädjedans. NBB-musikerna tappar nästan hakan men lyckas hålla tätt runt munstyckena och ge järnet i de avslutande takterna.
Helgens festival är en del av projektet Kraftcentrum för ny musik. Norrbottensmusiken, Institutionen för konst, kommunikation och lärande vid Luleå tekniska universitet samt Acusticum har tillsammans skapat festivalen med finansiering f a från Norrbottens läns landsting, Kulturrådet och Piteå kommun. Festivalen har gett musiker, kompositörer och publik ovärderliga möjligheter att mötas i de nyaste strömningarna inom den moderna klassiska musiken.
Nästa gig för Norrbotten Big Band är tillsammans med Django Bates Trio på anrika The Proms i London i sommar. Mitt i konserten säger Bates ”This is our first gig and it´s bloody amazing so far!” En kan inte annat än hålla med.