Underfundig lågmäldhet och furiösa färgkaskader

Adrienne Riseley är ursprungligen från Nya Zeeland med en utbildning dels från hemlandet men även på HDK, Högskolan för design och konsthantverk, i Göteborg. Den utbildningen delar hon med Kataryna Piotrowicz, ursprungligen från Warzawa och som bott i Sverige sedan tonåren. Den tredje av utställarna Christina Roos är född i Göteborg men utbildad i Oslo och Calgary i Canada och som bor och numera verkar i Houston, Texas. Riseley arbetar med bilden som ett bärande element i sitt stengods. Formerna finns där som lågrelief men förstärkta av tecknade eller målade figurationer utförda med olika oxider. Hon leker med perspektiven i sina stengodsplattor som ibland omsluts av ornamenterade ramverk. Det påminner om barockinramningar med bara den skillnaden att bladguldet ersatts av det råa stengodset. Bilderna är enkla i sin form. Ibland ser de ut som stoffövningar med avtecknade hopskrynklade papper som bärande motiv. Andra motiv är tegelmurar, brunnar och till synes stiliserade vattenytor. I en text som åtföljer titelbladet formulerar hon sitt uppdrag. Hem och moderskap utgör en del av grunden till hennes utställning. Jag har lite svårt att se det i hennes verk men det finns en sympatisk underfundig lågmäldhet i bilderna som tilltalar, oavsett hennes förmenta syften. Samma försynta stillsamhet präglar Katarina Piotrowicz som delar konsthall 1 med Riseley. Piotrowicz arbetar dock mer skulpturalt än rumskamraten och hon laborerar även med färgmässigt återhållna glasyrer. Hon visar även en del skålar och fat, konsthantverksföremål med mer traditionell praktisk funktion. Hennes verk Lekplats utgörs av 37 små figurer där hon hämtat inspiration från barndomens skogsdamm fylld av sjudande liv. Man kan ana grodägg, polyper, alger och andra blötdjur i det stillastående vattnet. Bilden Dagsmeja är en rent naturalistisk betraktelse av fjolårsgräs som smälter fram ur ett smutsigt snötäcke. I samma anda skildrar hon naturen i det lilla verket Bo som utgörs av ett ihoprullat blad i vilket man kan tänka sig att någon liten insekt rullat in sig under förpuppningsstadiet för att sedan återfödas som en fjäril. Kanske en med Grå vinge som hänger på en motstående vägg. På samma vägg hänger även hennes största verk Mot ljuset som utgör en vacker lågrelief bestående av 16 stengodsplattor med ett rapporterat mönster som tycks kunna byggas ut i all oändlighet. Den tredje utställaren Christina Roos har för husfridens skull fått ett eget rum i konsthall 2. Hennes färgkaskader och furiösa formvärld skulle bokstavligt talat slå ihjäl de lågmälda tilltalen i de två övrigas visning. Även som betraktare får man faktiskt värja sig för pådraget. Det är som att stiga in i en leksaksaffär, lekrummet på ett dagis eller en godisbutik. Uppsluppet tar hon ut svängarna med alla slags amorfa pokemon- eller barbapapafigurer som pockar på uppmärksamhet. Hon hänger uppträdda leksaksarmband i monumentalformat uppefter väggarna. Hon låter sina små figurer ställa frågor, komma med uppmaningar och banala påståenden som hon skriver med blyerts direkt på väggen. I samma lössläppta anda direktförsäljer hon deliriskt kakel från stora sjok utlagda på golvet. Det visuella pådraget är jämförbart med ljudnivån på ett stort dagis när lunchen är försenad. Det blir mycket! För mycket! Jag ser till slut ingenting. Skogen döljer träden. Jag bokstavligt talat förblindas! Christina Roos har givit begreppet horror vacui (skräcken för tomrummet) ett ansikte. Jag tvingas gå ut i konsthall 1 då och då för att vila ögonen.