Underbart, Thåström

Och det är förutsättningarna för aftonens höjdpunkt i Södra hamn.
Eller, just ja. Ett sorgligt litet regn faller också.
Thåström är verkligen Tomas Ledins motsvarighet, en negativ bild av den senares solkskenshybris. Han ger inte intervjuer. Han sommarpratar inte, han pratar knappt mellan låtarna i kväll. Han är dock varken svår eller butter som scenpersonlighet. Tvärtom verkar han peppad och springer omkring och skriker.
Det är den där rösten, det är det som är det bästa. Och nya generationer köper skivorna och står i regnet på konserterna. Det är något med pondusen som gör att det som skulle ha uppfattats som pretentiöst om någon annat gjort det blir fullständigt trovärdigt. Och detta är faktum: han skrev regelboken om hur man skulle bete sig i skuggan av proggen och punken. För han står med fötterna djupt i just den svenska myllan, samtidigt som han plockar upp det bästa  från sjuttio och åttiotalets Europa: Bowie, Iggy och Blixa Bargeld.
Mest spelas det låtar från senaste skivorna. Och de gamla örhängena är omstöpta i samma form. Enorma versioner av Miss Huddinge -72 och Du ska va president. Han spelar två av sina sämsta: Die Mauer och The Haters och gör dem bättre av vad jag någonsin hört dem tidigare.
Fanfanfan och Långtbort är underbara.
Det allra bästa med kvällen, det jag bär med mig, är att så många stod kvar. Vetskapen om att luleåbor, till och med de som inte hört Thåström innan,  kan ta in det industriella, refränglösa malandet. För det är ju så ljudspåret till livet här verkligen är, sedan kan folk vräka ur sig plattityder om att Sommaren är kort bäst de vill.