Under en sedan länge svunnen tid, då Magnus Ekelund dolde sig bakom pseudonymen Elmo, var The Anthem det stycke som de allra flesta kom att känna igen som hans signatur. Dels för att refrängmelodin var egendomligt bekant; dels för att låten helt enkelt var en välskriven och mäktig allsångskomposition som, enligt Wikipedia, "roterade flitigt på både P3 och ZTV".
Svart flagg, det debutalbum som Ekelunds svenskspråkiga bandkonstellation Stålet i dagarna släpps på Teg Publishing, innehåller dock ett spår som är kanske än mer förtjänt av benämningen "anthem". Jag talar såklart om den dystopiska kärleksförklaringen Norrbotten - ett ode med så pass hög igenkännings- och allsångsfaktor att den nästan riskerar att kidnappas av länets hockeyläktarbarytoner. "Norrbotten är kyla, men här blir jag kvar/stålverket brinner i skuggan av stan" sjunger Ekelund, men lyckas ändå, i och med studioinspelningens ödmjuka synthproduktion, skaka av låten alla pompösa och episka tendenser. Vad som blir kvar är i stället den mest tydliga manifestationen, som någon nyligen poängterade för mig, av vad Magnus Ekelund i grunden är - en romantiker och en melankoliker.
Även skivans potentiellt näst storslagnaste refräng, Ingen signal, verkar medvetet nedtonad och de mer råstarka momenten kommer i stället då Ekelund, i låtar som Christian och Jakob Hellman-duetten Utan er, låter sin röst klättra så högt i tonskalan att man till slut undrar om hans register har något naturligt slut. Lite som Morten Harket i Take on me-refrängen. Dessa stunder skäms vi dock inte bort med; och kanske är en av de allra största fördelarna med Magnus Ekelund som studio-, snarare än liveartist, just att han vågar motstå den stora produktionens frestelser.
Med åtta låtar, varav ingen överstigande förstaspårets 4:46, så är skivan naturligtvis alldeles för kort. Och om det låter som en alltför vek och nepotistisk kriticism så har jag en till: språkbruket. Magnus Ekelund är en artist som, både på engelska och svenska, alltid ansett helhetens gobeläng viktigare än detaljer som grammatik och tempus - något som naturligtvis stör en del, om man som jag fäster stor vikt vid språkets korrekta begagnande. Ekelund låter snarare svenskan anpassa sig efter hans egen hjärtekonfessioner.
Men jag antar att man får ha överseende med dessa jävla konstnärer. Licentia poetica, och allt sådant.