Betydelsefulla gestalter och händelser i det förflutna har genom tiderna konfirmerats skulpturalt i bestående material som exempelvis sten eller brons. Det har varit ett sätt att från generation till generation föreviga hågkomster av historiska stordåd.
Anja Persson, som med den här utställningen gör en stark och tankeväckande debut på hemmaplan, vill befästa minnet över några av mänsklighetens mest betydelsefulla men samtidigt mest anspråkslösa hjältar, nämligen daggmaskarna. Utan dessas jordförbättrande insatser är det väl tveksamt om vi människor skulle ha utvecklats som art.
Så beroende av jordbruket har vi varit de senaste femton tusen åren. Inne på ämnet dolda hjältar, sådana som vi alltför lätt tar för givna, så skulle jag personligen även tänka mig att uppmärksamma honungsbiet utan vars pollinerande insatser vi aldrig skulle få några skördar och därmed inget mjöl och inget bröd.
Till alla dessa små borde vi dagligen sända en tacksamhetens tanke. Perssons val av motiv, meterlånga daggmaskar som kryper omkring på Konsthallens golv gestaltade i det traditionstyngda materialet brons, blir för mig ett hisnande tankesprång.
Polariseringen mellan motivets referensramar och materialets vränger tankarna. De lägsta av varelser, de förbisedda, de av många betraktade som avskyvärda, får genom detta sin upprättelse, sina hjälteinsatser äntligen bekräftade i brons. Karl XII:s eller Gustav II Adolfs insatser för mänskligheten får sina rätta proportioner. De blir fåfängliga narrspel i jämförelse med daggmaskarnas. Vilken fantastisk insikt detta ger!
Perssons medkänsla med det värnlösa livet tar sig även andra uttryck. Utifrån samma gjutform har hon format skulpturerna Kropp I, II och III. Huvudlösa gestaltningar som i sin form vädjar till vår förmåga att känna för de utsatta och skyddslösa.
En egenskap som vår egocentrerade tid gör allt för att förringa. Denna tidens tankeröta får manifest form på utställningshallens väggar i ett slags bruna bulnader, svulster eller svamporganismer i glaserad keramik betitlade Utväxt 1-10. De står som sinnebilder för de krafter som infiltrerar och bryter ner våra empatiska förmågor. Frågan inställer sig. Vem, eller vilka har fördelar av detta? Svaret på denna fråga kan vi själva söka i vår samtid.
Ina Almegårds utställning
i konsthall 2 kallar hon Villovägar och vakande ögon. Det är fantasifullt berättande, djupt personliga bilder målade med lätt förvrängda perspektiv i en lite drömsk naivistisk stil som påminner om barnboksillustrationer eller jugoslaviskt bondemåleri. Hon lägger stor omsorg vid det berättande och om detaljer.
Bilderna är nästan pointillistiskt uppbyggda av små färgfläckar vilket skapar sammanhängande ytor och som blir till optiska färgblandningar i betraktarens öga. Detta i sin tur skapar en lyskraft i färgen och en skärpa i formerna. Det är till synes vänliga bilder, men med en allvarlig och gripande underton. De handlar om livet och våra drömmar i ungdomen om det.
I utställningen ingår även en video som handlar om Almegårds bakgrund och lite om bevekelsegrunderna för hennes skapande. Konsthistorien har en stor betydelse som inspirationskälla i hennes konst. Framförallt gäller det bilder av den italienske renässansmunken Fra Angelico och dennes bebådelsescener. Mötet mellan ärkeängeln Gabriel och Maria återkommer som komposition, men i nutidstappning, i många av hennes målningar. Illustrationerna i Dorés familjebibel är en annan inspirationskälla, men även Magritte lämnar spår efter sig i målningarna.
Utställningen skildrar en svunnen tid, ett femtiotal med amerikanska bilar och dansbanor ute i de milsvida skogarna. Man möter tanter som har kafferep ute i det gröna, sjuksköterskor i uniform finns med som aktörer. Unga kvinnor i hushållsskoleuniformer trår en ringdans ute på ett fält. Månne en referens till Nils Blommérs dansande älvor. Man kan i skogslandskapen se djurens och människornas villande stigar. Alla sammanstrålar de mot en öppen plats i skogshavet. Där ligger allt som oftast en dansbana där människor möts och knyter sina band. Människor är människors glädje. När gudarna har dragit sig tillbaka till sina himlar har vi bara varandra att lita till. Det är måhända credot i den här utställningen.