Tryggheten och glädjen är tillbaka

I utställningen ingår en del verk från utbildningstiden men de flesta är dock från de senaste åren. Det är intressant att konstatera skillnaden i gestaltning och uttryck mellan studietidens anpassning till rådande smak och det hon gör i dag av hjärtats lust. Den gamle konsthistoriestöten Ernst Gombrich har utvecklat en teori som bygger på vad han kallar schema och justering som behandlar just myten om den fria konsten där anpassning till rådande tidsanda är förutsättning för konstnärlig bekräftelse. Varje tid har en läsart ut- ifrån vilken konsten omedvetet dialektiskt anpassar sig med små justeringar. Det är hans förklaring till de rådande stilarna och stilförändringarna vi kan skönja genom tiderna. I en presentationsskrift där Kristina Nilsdotter berättar om sin bakgrund ber hon lite grann om ursäkt för att hon inte följer rådande schema, med djupborrningar i själslig smärta eller i kritisk granskning av samhällsfördraget eller konsten i sig, utan ägnar sig åt lusten till färgen därför att hon mår bra av det. Det är ingenting man behöver be om ursäkt för, det kan tvärtom tyda på styrka att gå sin egen väg och strunta i samtidens opportuna diskurs. Konst ska ju stå för mångfald! Motivet är bara en förevändning för att måla, de viktiga är ju hur man gör det. Är det bra genomfört så väcker det alltid intresse hos människor mottagliga för det tilltalet. I Nilsdotter fall är det mesta väl genomfört. Utställningen som de flesta debututställningar spretar visserligen lite åt olika håll och några bilder skulle kunna undvaras. Somligt kanske tillkom av rädsla att inte ha tillräckligt till den stora lokalen. En annan anledning är det retrospektiva greppet, då hon vill redovisa sin förändrade inställning till konstnärskapet, från studieårens ängsliga sneglande på omgivningens förväntningar till den återfunna glädjen i skapandet för dess egen skull. Som de flesta skulptörer är hon en bra tecknare med ett utvecklat sinne för form. Hon kan sitt hantverk. Detta har hon nytta av även i sitt måleri där uppteckningarna inte lämnar något övrigt att önska. Färgbehandlingen är rätt uppdriven med ganska hög färgtemperatur och hennes kärlek till färgen är oftast besvarad. Bäst tycker jag hon har lyckats i den stora målningen Seafood där hon generellt hållit tillbaka värmegraden och endast vridit upp termostaten i accenterna. Det är en bild som i sitt språkliga uttryck för tankarna till en reklambild som beskriver ett lyckligt 1950-tal präglat av trygghet och utvecklingsoptimism. En annan bild som tilltalar är en gouache målad redan 1990 på wellpapp betitlad Årstaviken, redan då bekänner hon kärleken till färgen. Hon använder ofta sig själv som modell i sina bilder och tematiken känns djupt personlig. Jag uppfattar en längtan efter barn, möjligen också till en förlorad barndom som känns väldigt påtaglig. Det finns något av - Om det bara hade varit ... så vore allt så annorlunda, i många av verken. En schimpans som ett alter ego eller som en följeslagare/fantasifigur dyker upp i många av hennes bilder och även i skulptural form. En annan följeslagare är betongskulpturen Love med den vänliga framtoningen. Hon återkommer i många former, ibland bemålad och i ett fall som högrelief. Kristina Nilsdotters första separatutställning är en tilltalande debut och vi kan nog förvänta oss en hel del av det konstnärskapet i framtiden.