Det stavas kultfaktor. Originalet är en av de där filmerna som influerat sättet som vi tänker på digitala världar (en föregångare till Matrix), även om vi bara sett glimtar ur filmen. Det jag kommer ihåg från den första rullen är att den såg fantastisk ut men hade en skittråkig historia. Tvåan har ett stelbent manus, men utseendet och ljudet (särskilt Daft Punks filmmusik) gör det här till en upplevelse utöver det vanliga. Det spelar ingen roll att den religiösa symboliken är lika övertydlig som den unge Garrett Hedlunds skådespeleri, Tron: Legacy håller mig i ett visuellt grepp som får mig att känna att jag betraktar högklassig nutida rörlig bildkonst. Det här är en optisk cirkus av sällan skådat slag.
Filmen har sin början på 1980-talet där en fortfarande ung Kevin Flynn (datorföryngrad Jeff Bridges) berättar för sin son Sam om en digital tillvaro som han byggt. Tillsammans med en klon av Flynn själv, Clu, styr han stället. En dag försvinner Kevin Flynn. Sam (Garrett Hedlund) blir en bitter yngling som känner sig övergiven och faderns företag Encom styrs av giriga kostymnissar. Det här är en avgörande tid i Sams liv. Ska han bete sig som en snorunge eller ska han visa vad han går för och börja styra pappas företag?
Swoosh. Sam sugs in i pappans digitala värld. Det visar sig att Kevin Flynn fortfarande lever därinne. Och hans artificiella medhjälpare Clu har blivit ond. En maktkamp har dragit igång och plötsligt är Sam en bricka i spelet. Nu vill Clu bryta sig loss från detta digitala fängelse och sig ut i verkligheten. Han måste stoppas.
Ni hör. Berättelsen är en klassisk kamp mellan ont och gott, det kryllar av referenser till Fadern och Sonen. Rollfigurerna (förutom Jeff Bridges och Michael Sheen) pratar monotont och rör sig kontrollerat i futuristiska dräkter som till och med har en färg för ont eller gott. Dramatiken är på låg nivå nästan hela tiden, men för en gångs skull gör det inte så mycket eftersom det visuella är så överväldigande.
Denna föryngringsprocess som ger oss en Jeff Bridges i 35-årsåldern visar hur klumpig metoden fortfarande är. När Bridges är den onde Clu försvinner (likt åren) den närvaro han blivit inom amerikansk film. Men det är förstås passande eftersom en digital värld är en steril och livlös plats.
Tron: Legacy är inte för alla. Men gillar man flummiga cybervärldar och mästerlig design tror jag att Tron kan tillfredsställa.