Är det över nu? Otillfredsställelse är vad jag känner efter att ha tagit mig igenom den tredje och avslutande filmen i Millennium-trilogin.
Den första filmen var en brutal pusseldeckare som föll mig i smaken. Där fanns en intensitet och en sinnesstämning som gav mig en ovanlig svensk bioupplevelse. När regissören Niels Arden Oplev ersattes av en annan (Daniel Alfredson) som dessutom fick mindre pengar att röra sig med så hände något i och med den andra filmen. Intensiteten började mattas av något. I trean finns det ingen nerv att tala om över huvud taget. Synd. För det här kunde ha blivit den bästa svenska thrillerserien någonsin. Filmens verklighet är en värld där ett ont gubbvälde har konspirerat mot Lisbet Salander under hela hennes liv. En av de onda rollfigurerna beskriver handlingen på bästa sätt. "Det är som ett grekiskt drama", säger han. Synd att manusförfattarna inte kopierade den gamle dramatikern Sofokles och lät spänningen stegras oavbrutet. I stället mynnar filmen ut i en andefattig rättegång där Salander måste bevisa överförmyndare Bjurmans övergrepp för att inte längre bli misstrodd av samhället. Mikael Blomkvists roll i det hela är att försöka rentvå Salander i nästa nummer av Millennium. Med en 75-sidig artikel (en jäkel på att skriva långt) som ska lyfta fram allt smutsigt som komplottmakarna ställt till med. Berättelsen känns som ett luftslott för mig. Det finns en sammansvärjning i varje hörn som återknyter till Lisbet Salander. Synd bara att den stora konspirationen inte känns som något annat än en blekare variant av IB-affären när den väl är avslöjad. I slutänden är Millennium-trilogin intressantast som en karaktärsstudie av Lisbet Salander.Allt annat är sekundärt.
Betyget blir en ljummen tvåa av fem.