Magdalena Eriksson
Hon kallas kolorist av konstkritiker. Själv menar hon att färg och form var ett språk där hon tidigt fick kontakt med sitt inre.
- Jag har en naturlig relation till färg. Färg passar mitt berättande bildspråk, säger Magdalena Eriksson.
En människa är med på alla hennes bilder, för det är relationer, inre processer och psykiska skeenden som intresserar henne mest.
- När jag målar sammanför jag det komplicerade och motsägelsefulla. Världen är ganska obegriplig, men i mitt konstnärskap kan jag utforska och söka göra livet mer begripligt.
Magdalena Eriksson säger att hon inte målar hur det ser ut, utan hur det är, med betoning på ÄR. Former och paketeringar intresserar henne inte. Det är innehållet som står i fokus. Och hon gillar att måla fult.
- Det handlar om att jag vill berätta ärligt och då går det inte att välja bort det burleska och fula som människor ofta gör i samtal. Mänsklig kommunikation är ofta tillrättalagd, men i bildspråket går det att vara gränslös.
De bilder hon ställer ut på Konsthallen är främst målade de senaste två åren och många av dem är präglade av hennes eget liv som tonårsmamma.
- Genom barnen återupplever jag livsprocesser jag själv varit med om men annars är det samma tematik jag sysselsatt mig med under hela mitt konstnärskap. Det handlar om sagan i vardagen och vardagen i sagan. Den största skillnaden är att jag blivit tålmodigare. Men jag bryter också av med konkreta projekt.
Då handlar det om svartvita teckningar där hon tecknat på teatern och olika uttryck inom dansen. Och teckningarna av Svenska kammarorkestern har blivit till en bok.
- Intresset för de inre processerna räcker inte som drivkraft. I grunden handlar det om att jag gillar hantverket. Och det är skönt att ibland bara teckna utan att vara så reflekterande och djuplodande, menar Magdalena Eriksson.
Petter Hellsing
Det är den nya tidens urbanitet som står i fokus, problematiseras och betraktas i Petter Hellsings utställning Urban Weft.
- Vi lever i en sorts global stadsbild, där man förvisso är förankrad i en stad men samtidigt har sociala relationer till många platser inte bara i Sverige utan i hela världen, säger Petter Hellsing.
Han började sin bana som socialantropolog och har sin bakgrund i vänsterrörelsen där man såg konst som en kraft i samhällsprocessen.
- Jag ville jobba med U-landsfrågor och göra gott men lockades av det fysiska och praktiska i konstnärskapet. Det blev för akademiskt helt enkelt.
Viljan att förändra, delta och bidra till vårt gemensamma samhälle lever kvar. Han har länge arbetat med det textilas roll i vår privata sfär och dess berättande egenskaper. Och utställningen Urban Weft är inget undantag.
- Textil är fascinerande eftersom det är en sådan identitetsmarkör. Det handlar om inredning, liksom kläder. Vi kommunicerar och signalerar till våra medmänniskor via textilier. De säger något om den vi är eller vill vara. Däremot ses väl inte alltid textil som ett konstnärsmaterial.
I ett av rummen på Konsthallen har han byggt upp scenografier av idéer om urbanisering. Han har bland annat översatt Gunnar Ekelöfs dikt Non serviam via Googles översättningsprogram; från svenska till tyska, från tyska till ryska, från ryska till kinesiska, från kinesiska till japanska, från japanska till albanska och så vidare i alla möjliga olika konstellationer för att undersöka och problematisera vår förmåga att kommunicera. Det visar sig nämligen att dikten under översättningens gång förlorat sitt budskap.
- När jag växte upp var det vi som kunde resa ut i världen. I dag bor människor med rötter i hela världen i vårt land. Du kan sitta på ett internetkafé i Sudan och läsa om Stockholm eller skypa med dina barn som är på andra sidan jorden. Det finns många verkligheter och liv som lever parallellt i samma tid och rum i jämförelse med när jag växte upp. Jag tänker exempelvis på min verklighet där jag bor i Stockholm. Mitt liv pågår i samma verklighet som den rumänske tiggaren jag möter i tunnelbanan. Allt finns parallellt i en social värld.
Petter Hellsing önskar få igång en diskussion om urbaniseringen.
- Förhoppningen är att utställningen kan väcka tankar om vart vi är på väg och att vi har ett ansvar utanför vårt lands gränser. I dag finns ingen tekoindustri i Sverige. Våra kläder sys i Kina och andra låglöneländer. Vi har exporterat vår arbetarklass. Detta hoppas jag bidra till reflektion om, säger Petter Hellsing.
Kaj Engström
I utställningen Via Svansjön ställer Kaj Engström ut tio olika skulpturer av balettdansöser i trä i ett av rummen i Konsthallen. Skulpturerna är främst tillverkade av lind, björk och ene och har tagit upp till tre veckor vardera att färdigställa.
- Jag har alltid varit fascinerad av klassisk balett. Ända sedan barndomen, säger han.
Men relationen till balett är inte helt okomplicerad. Kaj Engström växte upp på Fårö, där hans far jobbade som konstnär, också den enda konstnären på ön. På sommaren kom dock faderns konstnärsvänner från Stockholm. Med sig hade de dansare från Kungliga balettakademin. Och när Kaj Enström var åtta år dansade hans far vidare i livet med en av ballerinorna. Far och son sågs aldrig mer. Men som sagts, fascinationen för baletten fanns kvar.
- Det handlar om ställningarna de står i. Den form och rörelse som finns i dansen och de mellanrum som skapas i de olika positionerna. Men också det smått obegripliga, att människor kan röra sig så lätt. De nästan flyger fram, viktlösa.
Att Kaj Engström avbildar människor är mycket ovanligt. Det är främst för sina målningar och träskulpturer av djur, skog och hav som Kaj Engström gjort sig känd. Smått surrealistiska djur, där älghuvudet får en kropp av en leopard, eller där räven i ett naturalistiskt landskap målas extra röd. Han vill förstärka djurens känsla, inte måla av.
- Jag har alltid varit intresserad av djur och det djuriska. Det hör väl också ihop med barndomen. Vuxenvärlden svek. Det var djuren som blev förälder, vän och erbjöd tröst för oss barn. Samtidigt har djur också förmågan att klösa ifrån. Det fascinerar.
Kaj Engström menar att hans intresse för djur även avspeglas i de tio olika balettdansöserna.
- De har ett ganska robust utseende och liknar kanske mer en hare än en människa.
Kaj Engström har tidigare gjort tio skulpturer på samma tema. De skulpturerna är sålda och återfinns på olika platser i Sverige, både hos privata samlare och som offentlig utsmyckning.
Förutom vernissagen visas den konst Luleå kommun köpt in under år 2011 där anställda inom kommunen kan önska konst till sin arbetsplats. Nytt för i år är att även allmänheten kan önska konst till kommunens lokaler bland de utställda verken.