Norrländska litteratursällskapet och Riksutställningar producerade 1984 en vandringsutställning av då aktuella intressanta Norrländska författare och konstnärer. Mötet mellan författarnas texter och konstnärernas bilder var tänkt att stärka den norrländska identiteten ute i bygderna.
Den vandrade runt i Norrländska kommuner under ett par år.
Jag påmindes om projektet när jag återfann resterna av utställningen på kommunens återvinningscentral i Luleå. Utställningens packlårar fungerar fortfarande medan identitetsuppbyggnaden föll i glömska redan efter ett par år.
Mer långlivat blev ett annat initiativ som togs tio år senare, för att stärka den norrländska egenarten och skapa ett forum för konstnärer och författare att möta varandra och sin publik.
Författaren May Larsson och bildkonstnären Aina Rönnbäck skapade ett evenemang som kom för att stanna. Bok & Bild blev namnet på projektet som nu genomförs för tionde gången.
För en som har varit med från då det begav sig kan konstateras att tilldragelsen har vuxit i storlek och i publikintresse.
Kulturens hus, med alla sina faciliteter, har naturligtvis bidragit till detta. Smörgåsbordet är stort för den kulturellt intresserade. Så ska det också vara, det ska vara så mycket att välja på att man tvingas prioritera.
Vi lever dock i en tid där vi bokstavligen kastas omkring och tumlar runt i en virvelström av bilder som sliter i oss och påverkar oss med ljusets hastighet via reklam, tv, film och andra bildmedia medan den mest framträdande och värdesatta uttrycksformen i samhället fortfarande är textbaserad.
Den här slagsidan kan man även märka i Bok & Bilds smörgåsbord. Tonvikten är lagd på textbaserade anrättningar. Följaktligen delar kommunen ut ett Erik Lindegrenpris men inget pris till Arvid Knöppels minne.
Bok & Bild har förändrats över tiden, mycket beroende på vilka krafter som anlitats för att genomföra det hela och vilket fokus de har haft i sitt arbete.
Förr var de ofta projektanställda producenter inplockade från kulturlivet men kopplade till konsthallen. På senare år har personal från biblioteket stått för produktionen.
Oavsett detta kan man konstatera att boken alltid har fått delta på sina egna villkor medan bilden oftast på ett eller annat sätt nyttiggjorts.
Det har varit helt i sin ordning att poesi, bygdehistoria, kokböcker och böcker om flugfiske delat samma utrymme i Bok & Bild medan konsten ofta fått underordna sig mer eller mindre krystade teman. Som exempelvis, att skapa någonting av utrangerade böcker från biblioteket eller en Norrbottenskarta.
Andra exempel är ungdomssynder eller att göra någonting av och om en fotboll eller fem kvadratiska plywoodskivor. Inga sådana krav har någonsin ställts på författarnas medverkan. För dem räcker det med att ha publicerat en bok eller flera.
Frågan inställer sig osökt, vad säger det om arrangörernas syn på bilden och bildskapandet?
När sedan konstnärerna ville ha betalt för sitt merarbete att göra osäljbara tematiska verk försvann företeelsen och med den en del av den lokala förankringen.
Den finns förvisso kvar i några föreläsningar och i de fall då konstnärerna illustrerar böcker eller kommer med egna bokutgåvor, men i jämförelse med det textbaserade materialet har bilden med åren enligt mitt förmenande blivit mer och mer marginaliserad i projektet.
Elaka tungor i konstnärskretsar kallar emellanåt evenemanget Bok & Bok. Kulturens hus med biblioteket och konsthallen står som arrangörer och man kan ju naturligtvis anföra att konsthallen står för bildutbudet. Utställningsverksamhet är ju trots allt konsthallens ordinarie verksamhet så det är ju ingenting man borde tillgodoräkna projektet. Men i sanningens namn får man ju vara glad att konsthallen, med anledning av Bok & Bild, äntligen byter utställning. Det borde de ha gjort för länge sedan.
Segare sommarsäsong har väl aldrig tidigare upplevts. X-border art biennal hängde minst två månader för länge. Så omistlig var inte den utställningen!
Man får innerligt hoppas att det var en tillfällig lapsus och inte av okunnighet att konstnären Aina Rönnbäcks namn glömdes bort i invigningstalet. Det var beklagligt, ännu mer beklagligt var att när man äntligen kom ihåg det så fick hon fel namn.
Om Bok & Bild verkligen skall leva upp till sitt namn och inte enbart bli ännu en bokmässa måste man kanske återvända till rötterna och utgå från May Larssons och Aina Rönnbäcks ursprungsidé om att finna former för ett mer jämlikt möte mellan konstarterna och deras publik.