Tillvarons viktiga villovägar

Titeln, liksom en hel del av innehållet, är en lek med ordens betydelse: Fara vill. - I Luleå säger vi ibland "fara" och menar "åka". På andra dialekter betyder "fara" oftare något annat, säger Elin Ruuth. Fara vill började hon skriva under sina studieår på skrivarlinjen på Fridhems folkhögskola i Skåne. I grunden är det en dagbok som följde henne under några år i Skåne, ett viktigt sällskap i andrahandsboenden utan tillgång varken till tv, internet eller särskilt många kompisar. - Jag hade helt enkelt sjukligt mycket tid att fundera över saker, något som både var bra och skadligt. De här texterna är inte alls direkt representativa för mitt övriga skrivande, men jag skickade ändå in dem till ett förlag. Mest som ett försök och blev enormt förvånad när de hörde av sig, säger Elin Ruuth, som sedan hon skrev kontrakt med Bonniers för ett och ett halvt år sedan arbetat om och utökat sitt originalmanus. Debuterade som dramatiker
Själv kallar hon Fara vill för "boken". - Men om jag måste sätta en stämpel på den kanske det blir kortprosa eller prosalyrik. Den är alldeles för luftig och pratig för att kallas diktsamling. Precis som en annan av vårens 16 skönlitterära debutanter, Andrea Lundgren, har Elin Ruuth en bakgrund på musikgymnasiet i Boden. Hemma i Luleå började hon skolan redan som 5-åring och som nybakad student var hon bara 17 år och fick inte gå på balen. - Det var nog den enda nackdelen med att börja så tidigt, för jag har haft mycket tid på mig, säger Elin Ruuth, som efter gymnasiet bestämde sig för att utmana sig själv genom att flytta så långt bort hemifrån som möjligt. I Skåne hittade hon Fridhems folkhögskola där hon hamnade mitt i ett givande kreativt klimat. Efter två års studier flyttade hon till Malmö och pluggade litteratur för barn och teatervetenskap i Lund. På Fridhem hade hon lärt känna ett gäng teaterelever som senare kom att bilda gruppen Banditteatern i Malmö - gruppen har bland annat gästspelat i Luleå - och för dem har Elin Ruuth skrivit några barnpjäser, men också vuxenpjäsen Cancer Record, en lek med direktöversättningen av "kräftskiva". Sommarteater
- Det gav visserligen inga pengar, men det var en ynnest att få skriva dramatik, säger Elin Ruuth, som i somras skrev manuset till Lule Stassteaters sommarteater Nyckelknipan. Just nu går hon en ett-årig utbildning på Dramatiska Institutet i Stockholm där hon lär sig att skriva och producera barnprogram för tv och radio. En intensiv utbildning som inte lämnar särskilt stort utrymme för annat skrivande. - Barnkulturen är en stor bit av mitt skapande och en omistlig inkörsport till mitt eget skrivande. Jag kan gott tänka mig att kombinera skrivande för barn med vuxenlittertur i framtiden. Det är ett tankefel att man måste smala in sig på vissa ämnen om man skriver för barn, jag tror att man kan skriva om samma saker som för vuxna, men med andra ord, säger Elin Ruuth. I Fara vill skriver hon korta avsnitt om livet, upplevt i ett här och nu. Där finns tankar om allt från renar och rymdhundar, till tonårstidens utsatthet, vuxenlivets ensamhet och barnaårens minnen. I boken heter huvudpersonen Elin Ruuth, en ung kvinna som för säkerhets skull ritat en karta från Möllevången till Luleå som ett slags hemförsäkring. Dråplig och lekfull
Hemstaden finns ofta närvarande, liksom också föräldrarna. En av flera sanningar som läsaren uppmanas att förstå vidden av är att Elin Ruuth i teorin är lika medioker och banal som vem som helst. Till exempel Henry Mancini. Tillförsikten är emellanåt död, sorgen stor och självkänslan låg. Ändå framkallar Fara vill ofta leenden för sin dråplighet, sitt allvar och sin språkliga leks skull. - Det är kul att den är rolig, för den handlar egentligen om en sorgesam period i mitt liv. Själv trodde jag att boken skulle vara mycket vemodig och kanske tung, men jag ser ju själv att den inte är det och det glädjer mig, säger Elin Ruuth, som under resans gång hunnit fundera både på förhållandet mellan sanning och dikt och på vanan att se privata historier i det offentliga rummet. Skriver på en roman
- Nu för tiden inbillar sig många att det privata är intressant, något som bland annat kommer till uttryck i bloggvärlden. Men så är det ju inte och eftersom det här från början bygger på en dagbok har jag ju många gånger ifrågasatt om de här historierna verkligen berör någon annan än mig och min familj. Men sedan jag skickade in originalmanuset till min förläggare har jag jobbat mycket med att skriva mer, redigera, pysslat och knåpat i historien. Så idag vet inte ens jag vad som är sant eller inte i den här berättelsen, när man skriver dagbok kan ju något upplevas som en sanning i ena minuten, men inte i nästa. Så det där med sanning och påhitt är verkligen inte viktigt i det här sammanhanget. Nästa bok ska bli en roman, en påhittad och linjär. Men där är hon inte än, även om det någonstans ligger en påbörjad historia som hon känner stor lust till. Nu säger Elin Ruuth sig gå i "ängslig väntan" inför eventuella recensioner på fredag. - Jag försöker vara cool och tänker på alla de gånger jag sagt till andra att recensioner inte spelar någon roll. Men cool är jag verkligen inte, i själva verket är jag mycket nervös och skulle bli olycklig om jag blev totalsågad. Åtminstone i stunden. Jag har naturligtvis tvivlat många gånger på min bok, men direkt när jag fick se den tryckt insåg jag att jag tycker om den. Den blev ungefär som jag tänkte att den skulle bli.

Tillvarons viktiga villovägar

En handlingsförlamande utvecklingsroman. Så beskrivs Elin Ruuths litterära debut på baksidestexten på den lilla gula bok som blir hennes första någonsin.