Lovisa Thurfjell och Canan Rosen beställer varsin kaffe. De har precis stigit upp, trots att klockan har passerat lunch med råge. Men så körde de också sitt andra Luleågig för i år kvällen innan, på Utbrotts releasefest på Punkhuset. Om bara några timmar ska de ta sig ut till Arcushallen, där videon till deras Slaughter daughter ska spelas in av Luleåbaserade Blåfilm.
Och idén är ganska enkel. Då låten är en hyllning till Luleås roller derby-lag, har de helt enkelt bjudits in att delta.
– Det ska bli skitkul. Vi har alltid identifierat oss med sporten. De kör med glimten i ögat, precis som vi, säger Lovisa.
Canan tar en klunk av sitt kaffe och fyller i:
– Ja, det ska bli roligt att förena musiken med sporten. Det känns som att de har lite samma mentalitet. De hade också kunnat spela i ett punkband. Det är lite same, same. Det kändes när vi träffades.
För ganska precis ett år sedan stod Tiger Bell inför ett vägskäl. Med två EP:s i ryggen ville de ta nästa kliv. Drömmen var en fullängdare – och mer speltid. Idag finns ett gäng låtar inspelade, producerade av Piteåfödda Per Nordmark från Fireside och Frans Hägglund, tidigare ljudtekniker åt bland andra Refused och Sahara hotnights. Tanken är att släppa det som ett album i år – när de lyckats ta sig igenom musikvärldens snåriga byråkrati.
– Vi är ju färdiga, men vi vill inte bara kräkas ut det. Vi vill att det ska bli bra, själva släppet, säger Lovisa och fortsätter:
– Det finns ju så många olika sätt att släppa på idag. Men det känns inte som man är ett riktigt band förrän man gett ut en skiva. Dessutom gillar vi vinyl, så på det sättet är en skiva viktig i allra högsta grad. Sedan ligger det en slags tyngd i en platta, som en examen.
En bidragande orsak till att göra verklighet av fullängdardrömmen, var de stöd Tiger Bell fick förra året från både Kulturrådet och Stim. Dessutom fick självförtroendet en skjuts framåt då plötsligt en fransk bokare hörde av sig och ville boka bandet för en längre turné i mars.
– De såg vår Wanna, wanna-video och peppade igång direkt. Vilket känns jäkligt coolt. Att bli bokade på en singel så där, säger Canan som turnerat i både Europa och Japan med sina tidigare band, bland annat som förband åt Randy.
– Det ska bli kul att spela upp det nya materialet. Det är så jävla bra. Och så hetsigt. Jag kommer inte att få andas en sekund, skrattar Lovisa.
Just de snabba punkdängorna har länge varit Tiger bells signum. Men Lovisa rycker på axlarna.
– Äh, inte spelar vi så snabbt. Eller det är inte viktigt att göra det i alla fall.
– Jag tycker att det är kul när det går fort och skalar gärna bort det som är utfyllnad. Jag tycker om när man lyssnar och tänker vad fan var det som hände. Musik behöver inte vara bekväm hela tiden, säger Canan och fortsätter:
– Och nog går det fort på plattan. Det finns en enda låt som är över tre minuter. Och det är Per och Frans fel. De har försökt att få oss att hetsa mindre.
Det har blivit dags för Lovisa och Canan att dra sig tillbaka till Lovisas lägenhet. Ja, en liten förankring i stan finns fortfarande kvar för det Stockholmsbaserade bandet. Omsvidningen till videoinspelningen är dock inte mer avancerad än att de klär sig för en vanlig spelning. Och några rullskridskor är det verkligen inte tal om.
– Nä, nä, nä. Roller derby-tjejerna frågade vad vi har för storlekar men nä! Ingen av oss har stått på ett par rullskridskor. Vi gör det vi är bäst på, så får de stå för åkandet.
Fotnot: Videon till Slaughter daughter spelades in i Arcushallen den 29 december. Imorgon kan ni läsa om Luleå roller derby.