En allmän politisk radikalisering tilltog i Västvärlden under slutet av 1960-talet.
Studentuppror i Frankrike, Tjeckoslovakien, Tyskland, USA och även Sverige ifrågasatte etablissemanget och rådande värderingar. Ett eskalerande Vietnamkrig bidrog till att öppna ögonen inför orättvisorna i världen.
Sara Lidman och fotografen Odd Uhrbom kom 1968 ut med sin rapportbok Gruva som skildrade missförhållandena för gruvarbetarna på statsägda LKAB. Den slog ner som en bomb i den svenska offentligheten. Socialdemokratiske finansministern Gunnar Sträng ställde sig på LKAB-chefens, envoyé Arne S Lundberg sida, och gick till attack mot boken. Bättre publicitet kunde boken inte få. Det jäste bland arbetarna i Malmfältet. I december 1969 satte sig 2.000 gruvarbetare i en vild strejk.
Aktionen kom så småningom att omfatta 5.000 arbetare och kom att lamslå svensk gruvnäring. Många andra yrkesgrupper kom att solidarisera sig med gruvarbetarna. Man ordnade insamlingar till strejkkassorna. Ett stort antal konstnärer kom att skänka bilder för utauktionering. Strejken slutade efter 59 dagar och all konst hann aldrig säljas så många verk kom att stanna i gruvfackens ägo och där har den legat sedan dess.
Konstnären Ingela Johansson har intresserat sig för vilka effekter strejken fick för landets kulturliv och har sammanställt en utställning av konst ur strejkkonstsamlingen betitlad Vad hände med strejkkonsten? Den visas nu visas på Norrbottens museum. I samma projekt ingår en bok som kommer att släppas den 29 oktober.
I utställningen ingår 94 verk av många av den tidens svenska storheter som exempelvis Torsten Rehnqvist, Sten Dunér, Anna Sjödahl, Siri Derkert, Kerstin Abram-Nilsson, Eina Forseth, Lars Hillersberg och Albin Amelin. Den sistnämnda är representerad med fem stora färgstarka litografiska blad. Även några norrbottensfödda konstnärer ingår, som Fritz Sjöström och Björn Blomberg bördiga från Kiruna, Tage Hedqvist från Öjebyn och Kalixkonstnären Fred Andersson som medverkar med en stor representativ målning. Merparten av bilderna består dock av konst på papper. Grafiken dominerar men det finns även ganska många teckningar.
Tidens tand har gnagt på ramar och många gulnade passepartouter vittnar om försummelser i underhåll. Många av pappersbilderna håller på att ätas upp av syran i undermåliga inramningar. Ska man ha någon glädje av den här samlingen i framtiden så kräver den en grundlig översyn. De flesta av bilderna är ju tillkomna i ett annat sammanhang än som utsagor i en politisk kamp och jag kan föreställa mig att de inte alltid är de mest representativa verken för givarna. Därför spretar utställningen åt alla upptänkliga håll men som tidsdokument är den dock av intresse. Den vittnar om en tid då orden medkänsla och solidaritet betydde någonting.
Det tal som Sara Lidman höll inför gruvarbetarna i Kiruna sporthall den 11 december 1969, har i utställningen iscensatts med en skådespelare och talet går som en videoloop på en monitor och blir en ljudbakgrund till bildupplevelserna. Uppläsningen saknar dessvärre mycket av det patos som låg i Sara Lidmans känsla för språklig intonation. Talet låter i den här regin mer patetiskt än lidelsefullt. Den tidens språkbruk kan ju även i viss mån bidra till detta.
Museet har velat vara samtida och problematisera diskussionen om gruvnäringen i länet genom att i anslutning till strejkkonsten visa föremål som i media beskrivits som politisk konst skapad i kampen mot gruvprospekteringen i Kallak/Gállok.
Även om syftet är lovvärt och jag kan sympatisera med motståndet mot den koloniala synen på vår landsända har jag svårt att se de handmålade banderollerna som konst. För mig är politisk aktivism oavsett om konstnärer är deltagare inte detsamma som konst. Konst är kvalitet! Både Mercedes och Trabant är bilar men endast ideologiska skäl skulle hävda att det inte råder kvalitetsskillnader dem emellan, materialmässiga, tekniska, formmässiga, funktionsmässiga. Var och en kan erfara detta. Detsamma gäller för konst. Jämförelserna låter sig lätt göras när man samtidigt kan betrakta de bägge utställningarna.
För övrigt tycker jag att Konstmuseet i Norr borde profilera sig, varför inte ett arbetarrörelsens konstmuseum? Det finns inget sådant. Strejkkonsten kunde utgöra en grund i samlingarna.