Tidlös stråkmusik i Kulturens hus

Vad gör musik tidlös? Hur kommer det sig att vissa verk – kanske skrivna  i all hast på beställning, utan några som helst anspråk på evigt liv -  fortsätter brinna med klar låga genom seklen medan annat  slocknat, rostat, täckts med tjocka lager av damm?  Den frågan tränger sig  gång på gång upp i mitt huvud under torsdagskvällens konsert i Stora Salen där Norrbottens Kammarorkester under  ledning av Petter Sundkvist lotsar oss genom drygt  200 år av – törs man nog säga - tidlös stråkbaserad musik av storheter som W A Mozart, J S  Bach och Samuel Barber.
Såväl inledningsstycket, Bachs första Brandenburgkonsert i F-dur från 1721 som den därpå följande Sinfonia Concertante i Ess-dur (1779-80) av Mozart utmärks av virtuost behärskande av de samtida stilelementen - barockens snirklar och intrikata verkuppbyggnad liksom det sena 1700-talets lätta och eleganta piruetter. Hur lätt hade det inte kunnat stanna där, fastna i tom virtuositet och lättsamma bagateller. Istället tränger sig nyanserna, det personliga uttrycket igenom. Jag häpnar över Bachs subtila experimenterande med olika instrumentgrupper, inte minst i sista satsens menuetter, liksom av Mozarts förmåga att skapa märklig intimitet i den stora salen när briljanta solisterna Christian Svarfvar – violin och Kim Hellgren – viola ger sig in i en underbar dialog i verkets andra sats.       
När vi sedan efter pausen förflyttar oss till 1936 Samuel Barbers välkända Adagio för stråkar slås jag av skillnaden mellan det enkla och det banala. Få moderna verk har i samma utsträckning fått ge röst åt kollektiv sorg och förstämning  världen över. Det har framförts på presidenters och andra berömdheters begravningar, i minnesstunder över 11 september,liksom i mängder av filmer. Verk av detta slag har gång på kopierats och som banaliserats, men detta är ett tidlöst mästerverk.
En stor eloge till dirigenten Petter Sundkvist som med fingertoppskänsla och  järnkoll på detaljer, ivrigt nickande, manande till starkare inlevelse, håller han samman de nyansrika verken och vars expressiva kroppsspråk utgjorde kvällens visuella höjdpunkt.