Thomas Niemi kallar sig mångsysslare och har för första gången i sitt liv blivit fast anställd, vilket han säger kan vara "en kamp".
Thomas Niemi möter upp i Stockholmsområdet Alvik för fotografering. Här finns Bastard burgers kontor som Luleåprofilen – från Svappavaara – jobbar på sedan två år tillbaka. På ett riktigt kontor, med riktiga arbetskompisar.
Samtidigt som han fortsätter sköta Happy people genom webshop, grafiska lösningar och kläder åt artisten Muwana.
Vad gör du som Head of Lifestyle Development?
– Det är blandat. Jag jobbar med kulturen inom företaget, allt från musiken som spelas på restaurangerna till merchandise till samarbeten med andra varumärken. Jag är även med i marknadsgruppen som jobbar med hur Bastards syns utåt och vilka känsla man ska få av Bastards.
Hur är det att vara anställd?
– Det är speciellt, det är första gången jag är det så ibland kan det vara en liten kamp. Jag har en konstnärlig sida i mig som ibland inte trivs i rollen som anställd. Jag har levt hela mitt liv med att vara egen och styra över mig själv. Men det är också nice, jag uppskattar verkligen att vara en del av ett sammanhang och ingå i ett team, med kollegor mot ett gemensamt mål. Mycket av det jag gör nu har jag aldrig gjort tidigare, det är grymt kul och jag ser det som en utmaning och får ta nya steg hela tiden.
Inför gymnasiet lämnade du Svappavaara för att plugga dräkt och design. Utmaningar verkar inte skrämma dig ...
– Kanske inte, men det fanns inget alternativ. Det är klart det var nervöst att komma från en liten by och flytta till storstan så tidigt. Men att plugga i Kiruna var inte ett alternativ och jag ville vidare och göra det jag var intresserad av.
Lockade det att flytta?
– Mina val för att komma vidare var i första hand frisör, andra hand dräkt och design och tredje fotbollsgymnasiet. På den tiden var det rätt svårt att komma in på frisörprogrammet, dräkt och design var mitt andra val så då blev det det. Jag ville göra något kreativ. Hade det inte gått skulle det bli fotboll – jag skulle till Luleå.
Du startade märket Children on future på gymnasiet och Rudie's direkt efter studenten.
– På den tiden var jag ung och lite osäker, vågade inte riktigt göra saker själv. Så jag startade "Children" med min kompis Olle (Sörblom) och när det var dags att öppna butik så gjorde jag det med Björn Wikén – det blev Rudie's. Jag hade ingen aning om hur man driver företag eller hur man gör. Jag visste vad en t-shirt kostade och tryckte t-shirts själv eftersom jag hade haft praktikplats på ett tryckeri där jag kunde jag trycka efter stängning. Det var vilda västern, egentligen bara passion. Efter att jag och Björn gick skilda vägar bestämde jag mig för att göra det själv – det blev Happy People.
Thomas Niemi och Björn Wikén 1997 i butiken där de skapade Rudie´s.
"Här bor jag men när jag kollar mig omkring på tunnelbanan känner jag mig som en norrlänning på tillfälligt besök", säger Thomas Niemi om livet i huvudstaden.
Happy People hette Agent från början, gillade folk det?
– Jo. Jag hade en stor umgängeskrets i Luleå och kände att jag hade ett stort stöd. Det fanns inget av det i Luleå då och jag tror att folk gillade att det fanns något unikt och coolt från Luleå.
– Från början var det mest mina kompisar som var intresserade av streetwear som var i butiken. Men med Luleå-tröjorna nådde jag ut till en betydligt bredare publik, då kom alla möjliga människor in i butiken. Något som är kul att se tillbaka på i efter hand var ju att min butik var bland dom första i Sverige och världen som återförsäljare av märken som Acne, Whyred, Our Legacy och Nudie.
Jag minns det som att alla hade en Luleå-tröja. Hur minns du det?
– Ja (skratt). Jag sålde jättemycket av dem. Men jag hade nog kunnat förvalta det där på ett bättre sätt, det blev mycket Luleå-tröjor ett tag men jag gjorde ju massa annat också. Det var dock jävligt kul och det var ju genom dom gemene man fick reda på att butiken fanns.
– Som jag ser det är det där den här Norrlands-patriotismen och stolthet som man ser överallt nu startade. Hela idén kom från USA, där folk har "New York", "Minnesota" eller andra städers namn på sina collegetröjor, jag tänkte att det ska vi ju ha här också, visa upp vart vi kommer ifrån och vad vi representerade nämligen Luleå. Efter det har det kommit mer.
Happy People var från början namnet på en klubb. Hur tidigt blev du involverad i klubblivet?
– Det fanns inget med den typen av musik jag och mina kompisar gillade. I stället för att stå och sakna något kan jag göra det själv. Jag har en drivkraft i att göra saker själv, jag började med Happy People's Club på Tegel och ganska snabbt fylldes det upp. När det väl började finnas alternativ till Cleo eller andra ställen fick det ringar på vattnet. Till slut behövde vi större lokaler och flyttade till gamla Pimpinella, som då hette Magneto.
– I samma veva teamade jag upp med Alexander Hagman, jag var den kreativa och han var lite mer business-tänkare, vi hade allt från Happy People's Club, till Clubbers delight och Onsdagsklubben. Vi flyttade till NK, som låg mitt emot Åhléns, som var ganska stort. Då märkte jag att det här är folk vill ha, det var fullsatt och kön startade en halvtimme innan öppning för att komma in. Det var en galen period. Efter det startades Tigerboys och vi arrangerade ju massa klubbar och konserter ända fram till 2012–2013 tror jag.
Arrangörsklicken Tigerboys 2007 inför sommarsäsongen med Onsdagsklubben. Från vänster: Max Eklund Anderholm, Thomas Niemi och Anders Rensfeldt.
Thomas Niemi har en konstant längtan norrut. "Nu väcktes det igen, att kanske komma tillbaka. Vi får se vad framtiden har att erbjuda".
Du bodde i Fritz Olsson-huset, där du också hade butik, show room och galleri. Beskriv tillvaron under 2000-talets början.
– Haha, det var så jäkla kul (skratt). Allt var så spännande och roligt och hungrigt, det var då internet började komma och man började kunna smaka på världen utanför. Det var en väldigt härlig period. Speciellt första halvan av det decenniet. Luleå var väldigt levande och det var riktigt kul att vara där då. Jag tror att jag inspirerade fler att göra egna saker, vissa helger kunde det vara tre–fyra olika bra klubbar och det öppnades även fler butiker.
Butiken flyttade till Shopping 2010 och blev inte långvarig. Hur var sista tiden i Luleå?
– Saker sker av en anledning. Jag hade flyttat till Sundsvall och gjorde samtidigt en stor satsning på klädmärket. Hade jag följt min magkänsla skulle jag kanske gjort ett annat val. Det vet jag faktiskt inte men nu blev det som det blev. Tyvärr blev jag blåst av en fabrik på hela den satsningen, vilket resulterade i att jag fick inte producerat det jag hade beställt och kunde då inte leverera ut till kunderna. Luften gick ur mig lite grann. Knappt ett halvår efter att vi flyttat till Shopping ville fastighetsägaren att vi skulle flytta igen eftersom de ville bygga en rulltrappa där lokalen var. Då kände jag att det var dags för ett nytt kapitel. Det är blandade känslor när jag tänker tillbaka på den perioden.
Thomas Niemi hade planer på att öppna en kombinerad frisörsalong och klädbutik i Norrbotten innan han fick erbjudande om att bli anställd.
På senare år har gett dig in i frisöryrket också.
– Ja! Det var dags för det! Jag kände att jag behövde en utmaning för några år sedan och frisörgrejen har suttit kvar långt bak i huvudet. Jag gick som lärling i två år sedan fick jag ett erbjudande om att ha en stol på en barber shop. Jag trivdes jättebra och innan jag blev erbjuden jobbet på Bastard var jag faktiskt rätt inställd på att flytta upp till Norrland igen och starta en salong. Jag tänkte mig en kombinerad Happy People-butik med salong. Men då dök det här upp och jag högg på det, jag tror att saker händer av en anledning. Jag har dock inte gett upp den tanken helt, någon gång i framtiden tänker jag klippa igen.
Och att flytta upp och starta salong?
– Det finns där som en tanke, men när jag bestämde mig för att gå all in med Bastard är det fullt fokus på det. Det andra har jag satt åt sidan. Någon gång kanske det sker. Jag var faktiskt uppe i Luleå för några veckor sedan och det är ofta något som väcks i mig när jag kommer upp. Nu väcktes det igen, att kanske komma tillbaka. Vi får se vad framtiden har att erbjuda.
Känner du dig som en norrbottning?
– Jag har aldrig känt mig som en stockholmare. När jag åker upp till Luleå eller Svappavaara, då känns det som att komma hem. Här bor jag men när jag kollar mig omkring på tunnelbanan känner jag mig som en norrlänning på tillfälligt besök. Förmodligen kommer jag flytta tillbaka till Norrbotten någon gång.