Teatermusiker tackar för sig

Man kan ta stora ord i sin mun. Tala om en epok som går i graven, eller åtminstone om stora förändringar. Kanske ägna sig åt funderingar om en "själ" som går förlorad. Efter mer än 30 år på Norrbottensteatern ger teatermusikerna Rolf Hedberg och Dick Ask sin sista föreställning på länsteatern nu på lördag. Själva tar de inte särskilt allvarligt på saken. - Skriv en notis, det här är väl inget märkvärdigt, hojtar de båda från scenen. Men där har de fel - musiken som de gemensamt stått för genom åren har blivit något av Norrbottensteaterns alldeles speciella signum. Unika i Teatersverige är de dessutom, inte bara genom sina färdigheter, utan också till antal. Tre musikertjänster finns det för närvarande på Norrbottensteatern, ovanligt i teatersammanhang i landet, men något som nya chefen Karin Enberg lovat fortsätta arbeta för. I en intervju för en tid sedan sade hon att Norrbottensteatern även i framtiden ska vara en teater där musiken spelar stor roll. För så har det varit ända från starten och Rolf Hedberg, som kom till Norrbottensteatern redan 1971, är en av dem som satt sin prägel på repertoaren och på en teaterform där gränserna mellan skådespelare och musiker ofta suddats ut. - Egentligen vet jag inte riktigt hur det gick till att jag fick mitt första jobb här. Jag tror att det var så att de ringde Björn Sjöö som inte ville själv och som hänvisade till mig, säger Rolf Hedberg. Pjäsen var Berthold Brechts Den goda människan i Sezuan. Regissör var Johan Bergenstråle. - Han övade på oss, sen for han ner till Stockholm och satte upp den igen med bland andra Lena Granhagen i en av rollerna. Där blev den en stor succé. På turné med Ragges
Dick Ask, fostrad till trummis i mycket unga år av sin pappa och syster och de andra medlemmarna i Bodenorkestern Tonstars, kom till Norrbottensteatern 1978. Pjäsen hette Hermelinarna eller Drömmen om stålverket och skrevs av Macke Nilsson och Lars Molin, som också regisserade. Hermelinarna hade premiär på hösten 1977 och under våren 1978 togs den upp igen, med delar av ensemblen utbytt. - Jag skulle ersätta Morgan Andersson och fick en jäkla start, minns Dick Ask. Rockmusiker som han var, bland annat i Norrbottens Järn, befann han sig på turné med Ragges i Norge. Enligt planerna skulle han i god tid hinna hem till repetitionerna. Men någonstans i höjd med Hardangervidda överraskades bandet av ett fruktansvärt vinteroväder som höll i sig i flera dagar, det fanns inget annat att göra än att vänta. Till slut lyckades de med hjälp av snökedjor på däcken fortsätta resan mot Sverige i snigelfart. - Jag kom fram direkt till första föreställningen. Det var panik minst sagt. Första akten satt Morgan bredvid mig, men andra akten fick jag klara själv, minns Dick Ask. Att de nu båda väljer att sluta samtidigt är en slump. Dick Ask, som lider av tinnitus - en yrkesskada för många musiker - upptäckte att han har rätt att gå i pension redan vid 61 års ålder och väljer möjligheten för hälsans skull. - Jag har dragits med hörselproblem länge, men under arbetet med Populärmusik från Vittula började det göra riktigt ont, säger Dick Ask. Värst är det under repetitionerna - ett plötsligt skrik eller en smäll kan slå ut hörseln för resten av dagen. - Man måste lära sig att leva med tinnitus, det går ju inte över. Skadan tar mycket på krafterna och jag har insett att vila är viktigt. Om jag inte arbetar med musik hela dagarna orkar jag kanske fortsätta som hobbymusiker i akustiska sammanhang och det känns bra att tänka så. Välgrundat beslut
För Rolf Hedberg, som emellanåt tagit tjänstledigt från Norrbottensteatern för att fylla på inspirationen och lusten genom att medverka i andra musikaliska sammanhang, är beslutet att flytta till Göteborg välgrundat och odramatiskt. - Min fru kommer därifrån och vi har ofta pratat om att flytta dit. Göteborg är min andra hemstad, där bor min dotter och där har jag studerat och jobbat en hel del genom åren, så det är dags att göra allvar av planerna. Första jobbet som frilansare blir på Folkteatern där han under hösten ska medverka i teateruppsättningen av Lars Molins Tre kärlekar, en gång sänd som TV-serie. Självklart har de många gemensamma minnen från åren på Norrbottensteatern och fastslår direkt att de allra roligaste åren ägde rum på Lillan i slutet av 1970- och början av 1980-talet. - Dels gjorde vi roliga uppsättningar som vi spelade under helgerna. Men under resten av veckans dagar var vi ett slags husband och ackompanjerade artister och författare på tillfälligt besök. Jag minns till exempel att vi spelade med Lars Forssell och Cornelis, säger Rolf Hedberg. Naturligtvis har allt inte varit en dans på rosor och med repertoaren framför sig minns Dick Ask och Rolf Hedberg också perioder av mättnad och trötthet. Men även där hittar de ett och annat guldkorn. - De föreställningar där vi varit tvungna att spänna bågen till det yttersta är de roligaste, när man har fått jobba mycket med svåra och utmanande saker. Regissören är naturligtvis väldigt viktig, om inte regissören litar på musiken så spelar det ingen roll vilka idéer man som musiker har. En av de regissörer de gärna återkommer till är Staffan Westerberg, vars lekkamrater de varit under många uppsättningar. Han har kanske också givit dem det bästa berömmet. - I programmet till Storgatan skrev Staffan att vi har varit lika nödvändiga i hans teatervärld som hans strumpor, säger Dick Ask.

Teatermusiker tackar för sig

En teaterepok är på väg att ta slut i Norrbotten. På lördag gör Dick Ask och Rolf Hedberg sin sista föreställning på Norrbottensteatern.Norrbottens-Kurirens kulturredaktör Marianne Söderberg talade om teaterminnen med duon.