Struktur och kronologi står inte att finna, ens med den bästa vilja. Ärendet kräver kanske annat. Som han skriver i inledningen: "Hur ska jag börja? Det får börja som det blir. Jag ska inte tänka så mycket. Det behöver inte vara snyggt skrivet. Det här är någonting annat. Det här är allvar."
Allvaret kommer sig av det missbruk han levt i och som så när kostat honom livet. Efter många år på amfetamin har kroppen börjat ta stryk, han drabbas av två hjärtattacker och måste vårdas på sjukhus. Denna kris blir en anledning att återuppta skrivandet, det han egentligen lämnat bakom sig.
Larsson ser detta skrivande som "någonting annat", möjligen ett livsavtryck, en vittnesbörd, men boken kan egentligen läsas i efterföljd till de självbiografiska böcker han utgav på 1990-talet, som Wokas lax? och Helhjärtad tanke. Han har samma näsa för betydelsebärande detaljer, dras med en viss omständlighet i uttryckssättet (vad en del skulle kalla svamlighet), borrar djupt och länge på samma ställe. Vad som skiljer dem åt är väl i så fall den litterära halten. Det går inte att komma ifrån att Larsson engagerar avsevärt mindre i dag, dock utan att helt ha tappat förmågan; vad som finns kvar är en sorts eftervärme, mer eller mindre tydlig.
När det känns att det håller på ta slut börjar i en berättelse om missbruk, tar läsaren med längs memory lane (barndomen, uppväxten, konstnärsblivandet), blandar smått och stort, futtigt och berörande. Somliga sidor leder tankarna till de självgrandiosa, halvt förryckta utsagorna i Friedrich Nietzsches Ecce Homo (där Nietzsche framlägger sina tankar under rubriker som "Varför jag skriver så bra böcker"): "För jag känner på mig att den här boken som du nu läser kommer att få väldigt fina recensioner och kanske till och med priser. Det beror till stor del på att det är naket och lite annorlunda skrivet." På andra håll visar han tvärtom upp en varsam bräcklighet och kan berätta finstämt och inkännande om de bortgångna föräldrarna och karaktärer från barndomens Västerbotten.
Det ges inte bara det ena eller det andra, man måste ta allt, sådana är villkoren, utsträckta över drygt 500 sidor. Det ger kanske inte upphov till särskilt god litteratur, men väl en tankeväckande sådan. Frågan är dock på vilket plan Larssons berättelse berör. Saken hör ihop med en viss inskränkt svensk offentlighet och ett kulturliv där det är lätt att sticka ut. Här gillar man att höra och sprida anekdoter om Stig (som man är på förnamnsbasis med, även om man bara sett honom på tv). Om tokigheter och klokskaper han sagt och gjort, hur han utmanar den borgerliga smaken och intar rollen av en veritabel riksbohem. Det är något av ett självspelande piano.
Så kan man också läsa den nya boken som en serie iscensättningar av ett livsmaterial, utkastade till en hungrig och cynisk publik: huvudpersonen använder droger och råkar i ett missbruk, rehabiliteras, umgås med såväl kulturelit som maffia (skillnaden är kanske inte så stor), hamnar i en arvstvist med sin syster, drar några öl på kvarterskrogen, gifter och skiljer sig, sörjer sin döda katt, skriver en artikel i DN, reser sig på nio.
Hade inte Stig Larsson funnits vore någon tvungen att uppfinna honom.