Tankar från verkstadsroten
På lördag gästar föreställningen "Vi ska inte skriva någon jävla bok" Kultrurens hus i Luleå. Ett projekt mellan kultursektorn och vanliga arbetsplatser.
- Jag har erfarenheter från vården, men verkstadsindustrin var helt okänd för mig. För att skapa mig en uppfattning om arbetsplatsen inledde jag med en två månader lång praktik som montör, berättar Jonas Fröberg i en paus i Teater Spiras skolarbete, som just nu innebär att han regisserar 80 skolbarn i femman och sexan i Daniel Westlings Ask-kungen. Självklart hade han tänkt sig att jobba med teater även inom industrin, men han kom snabbt på andra tankar. - Där på golvet jobbar man så nära varandra och för helt andra samtal än i fikarummet. Ganska djupa samtal om livet och jobbet, folk var inte rädda att berätta väldigt personliga saker för varandra. Men på rasterna var jargongen ganska tuff. Därför insåg jag att det var kört med teaterövningar, då måste man ju våga göra bort sig och blotta sig lite och det var inte aktuellt, säger Jonas Fröberg. Skrev anonymt
Men att skriva var en annan sak. Texterna kunde dessutom lämnas anonymt. - Så länge jag jobbade på golvet fick jag ett bra bemötande. Men så fort jag blev mig själv möttes jag av en hel del skepsis. Folk som arbetar där är så vana vid att alla som kommer in utifrån är konsulter som på ett eller annat sätt ska få dem att jobba snabbare och med mindre resurser, så det fick jag leva med. Sakta men säkert började ändå texterna trilla in. För att uppmuntra skrivandet ordnade Jonas Fröberg möten där han bjöd på tårta och högläsning. - Först blev det mycket snack om vem som skrivit vad, folk spekulerade och hade sig. Men allt eftersom växte det också fram en annan stämning, läsningen satte
i gång samtal om vad som döljer sig under ytan hos alla människor. Ändå var steget långt till att offentligt våga stå för det skrivna och Jonas Fröberg fick ibland också en känsla av att många av de anställda tyckte det var pinsamt att ens prata med honom - det kunde ju ses som ett bevis på att de var en av dem som skrev. Ingen "jävla bok"
Nej, någon "jävla bok" skulle det inte bli, men ju mer materialet växte, ju fler tankar om kärlek, längtan, mobbning, jämställdhet, barn, familj, jobbet som kom till uttryck desto säkrare blev Jonas Fröberg på att det hela skulle hålla både för att tryckas och för att framföra på scenen. Just nu för han samtal med några intresserade bokförlag om en antologi och tillsammans med montören Magnus Östman, som själv varit med och skrivit, turnerar han runt i Sverige med föreställningen. - Vi står och läser. Men eftersom dessa texter handlar om allt från det djupast emotionella till det djupt politiska, ämnen som i sig synliggör mycket av det vi sällan talar om, blir det ändå på ett sätt en scenisk gestaltning, säger Jonas Fröberg.
Så jobbar vi med nyheter