Svartvit magi med Clooney

The Good German Filmstaden Regi och foto:  Steven Soderbergh Manus:  Paul Attanasio - efter Joseph Kanons roman Musik:  Thomas Newman I rollerna:  George Clooney, Cate Blanchett, Tobey Maguire, Beau Bridges, Jack Thompson, Dominic Comperatore, Tony Curran, med flera Faktum är att filmen till och med mera kan betraktas som ett slags experiment, än som en ordinär film. Steven Soderbergh har inte enbart regisserat The Good German, han har också  fotograferat den (under namnet Peter Andrews) och det har skett i svartvitt Bara det är ju för vissa ögonbrynshöjande (det finns ju de som konsekvent vägrar att se svartvita filmer och även filmer gjorda före 1970; rätt så begränsande, om ni frågar mig). Men det kommer mera: Soderbergh (det är för övrigt den här sortens udda filmer som han och kompisen Clooney gör för de pengar de tjänar på kassakossor som Ocean´s Thirteen) har envisats med att enbart använda sig av den teknik och den utrustning som fanns tillgänglig för Hollywood-regissörer i slutet av 40-talet. Det innebär alltså primitivast möjliga och starkt begränsande utrustning. Men också en fullständigt enorm och absolut svårslagen tidskänsla, i denna spionhistoria (efter en raffinerad roman av Joseph Kanon) som utspelar sig i det utbombade och av ruiner beströdda Berlin ? inte långt efter krigsslutet. Det är den sortens film som skulle kunna ha haft Humphrey Bogart och Ingrid Bergman (som i Casablanca) i huvudrollerna, om den hade gjorts för 60 år sedan. Men i deras frånfälle går det ju mycket bra med George Clooney och Cate Blanchett också. Bägge två är fullständigt oklanderliga som, respektive, den cyniske men ändå romantiske krigskorrespondenten Jake Geismar och den bittra och av livet och kriget medfarna Lena Brandt; Jakes gamla käresta, som är beredd till vad som helst för att komma ut ur det av segrarmakterna ockuperade Berlin. Efter Clooney och Blanchett placerar sig Tobey Maguire, bakom vars prydliga acne-ansikte den här gången gömmer sig en amerikansk soldat med omfattande känningar inom svarta börs-handeln. Och med ett tjärsvart hjärta adderande till helheten också. Även han är perfekt. Liksom, i betydande biroller, Beau  Bridges, Jack Thompson och diverse andra karaktärer som bidrar till den starkt positiva helhetsbilden här. Jag nämnde Casablanca tidigare, denna alla tiders kanske allra mest populära film med As Time Goes By som ledmotiv. Det är knappast att säga för mycket att The Good German är en slags vördsam reverens till den filmen. Samt även till Carol Reeds Den tredje mannen, med Orson Welles oförglömlig som svarta börshajen Harry Lime i det sena 40-talets Wien. Jag bara måste påpeka också att Cate Blanchett väldigt mycket (förmodligen helt avsiktligt) påminner om den magnifika aktrisen Marlene Dietrich, i både sin starkt erotiska framtoning och i sitt allmänna ? exakt avmätta ? spel. Exempelvis i Billy Wilders Det hände i Berlin, från 1948. Och att George Clooney är just så livserfaret cynisk och avväpnande verbalbitsk, som Bogart eller för den delen även Cary Grant hade för vana att vara. Förr i tiden, när alla filmer var svartvita och inte nödvändigtvis per automatik höll sig med lyckliga slut. Det gör inte The Good German heller. Och det är inte alls nödvändigt. Det är likafullt en beundransvärd stilövning ? och en riktigt upphetsande bra film. Också. Ren och oförfalskad svartvit magi, faktiskt. Om vi ska vara riktigt noga. Och det ska vi ju. Alltid.