Egentligen är Bonnes Band bättre än en trea. De är fantastiska underhållare och låtmaterialet är vemodigt vackert. Men det är inte heller mer än väntat. En skulle till och med kunna säga att de gör den mest pålitliga kvalitetsmusik som Luleå har att erbjuda. När de dessutom håller på väldigt länge, och den generella stämningen i Bluestältet är mer samtalscenrerad än scenfokuserad, då är det också lätt att en del av briljansen rinner ut i bara behaglig bakgrundsunderhållning.
Vid ett tillfälle övervinner musiken dock otvivelaktligen sorlet. 45 minuter in ansluter sig slagverksexperten Erik Malm och utökar bandet, som sedan några låtar redan gästas av den gudabenådade gitarristen Andreas Norberg. Tonerna klingar plötsligt betydligt mer världsmusikaliskt och dynamiken trappas upp. Tommy Skotte spelar våldsam och gäll ståbas med stråke. Gitarristerna (Årets bluesperson Lars Bonnevier och förra årets, ovan nämnde Norberg) solar i munnen på varandra. Och Björn Sjöö (varje års bluesperson, som jag tror att någon i Movits sade) har plockat fram dragspelet. Det låter magiskt – och just då står Bonnes Band över alla betyg.