Stiliserat men spretigt

Blaziuz Konstnären är Umeåbaserad, kallar sig Blaziuz, Ingemar Selander, och är fågelmålare. För precis som i utställningen utgörs motiven uteslutande av fåglar. Det är dock inget naturalistiskt avbildande vi möter, utan stiliserade bilder av de där djuren som hela tiden omger människan - och som sägs bli allt viktigare för oss ju äldre vi blir. Det är fåglar i olja på pannå och duk, i akvarell och blyerts på papper, och på grafiska blad. Stora örnarna såväl som små finkar och titor, färgrika djur eller grå och kanske oansenliga. Därför är det, även om galleriet gjort sitt bästa för att hålla ihop den, också en spretig utställning. På galleriets bästa vägg hänger två verk. En stor kvadratisk röd olja med två tydliga talgoxar, och ännu en, lika kvadratisk men med två örnar som motiv. Den första är trevlig och lekfull i linjer och former. Den andra bilden, däremot, saknar den förras balans och blir därför tung och klumpig både i färgval och komposition. På väggen vänd ut mot gatan har man så samlat fyra bilder av örnen och format ett tema. Fågeln är avbildad ur olika vinklar och ibland syns enbart huvudet. Verken är gjorda i blandteknik, blyerts och akvarell, där breda färgfyllda penseldrag ger kraft åt bilderna. Det är också här ögonen, de liksom kikar fram under färgen, blir tydligast och ger bilderna innehållsmässig nerv. Reptiler tänker jag, och är väl på något slags rätt spår då Blaziuz kallar sina fåglar köttätande dinosaurier. För visst äter hans fåglar kött, om än många av dem i smått format som maskar och insekter. Men med flera av oljorna har jag stora problem; med tjockt pålagd färg för motivet som får möta stora helt omålade ytor av duken ser de knappt påbörjade ut. Och de sex verk, akvarell och blyerts, som samlats till ytterligare en enhet i galleriet är intetsägande. Förhållandet till akvarelltekniken upplever jag som otydligt då färgerna, murriga, tjocka och vattenfyllda om vart annat, tar över och grumlar uttrycket. Undantaget är Två ropande örnar med en renhet både i linjerna och färgerna. Man måste också ifrågasätta sättet Blaziuz signerar sina verk. Det görs med en symbol som infogas i motivet och därför ofta förvirrar betraktaren; jag hinner tänka på både dusch och hammare i huvudet på fåglarna. Det är som om upphovsmannen inte kan lämna verket ifred för sig själv. Men när bilden är klar är det dags för konstnären att släppa taget. Trots allt är det verket man vill betrakta hemma i sitt hem, inte ha konstnären i knät.

Stiliserat men spretigt

Vid ett besök på Lindbergs galleri kommer man rakt in i rummet där konsten visas. Just nu är man omgiven av ögon, fåglars ögon, cirkelrunda och ofta markerade med olika teckningar.