Och med svensk menar man då motsatsen till det mer beundransvärda kontinentala; vin till maten, alla dagar alla måltider. Inte så mycket förordningar, inte så lagom.
Eller så menar man det atonala, hetsen, experimenterandet, så som jazzen började låta i slutet av 60-talet; Ayler, Brötzmann. Eller varför inte mer samtida bröt? John Zorn, Mats Gustafsson, det högljutt fria och improviserade?
Själv är jag oftare på det humöret, det erkänner jag villigt. Men då glömmer jag lätt, eller om jag helt enkelt struntar i, att se det vackra i det lilla. De små rörelserna, Jan Johanssons eller Lars Gullins snirkliga melodier.
Och ingen tycker väl egentligen illa om Karl Bertil Jonssons julafton eller, för att kasta sig mellan årstiderna, Att angöra en brygga?
Batterist Fälts spel svänger något alldeles märkvärdigt, binder sig perfekt med Nils Ölmedals känsliga kontrabas och ovanpå det, eller snarare bredvid (men inte utanför, aldrig utanför) snirklar sig Jonas Östholms piano ömsom rytmiskt, ömsom melodiskt.
Och över och igenom detta fundament rör sig Nils Bergs tenorsax och basklarinett som fåglar; en bofink här, en gråsparv där, rätt som det är en fiskgjuse.
Det är som svensk natur; inte särskilt hotfull eller spännande, men trevlig, nyans- och detaljrik. Mycket att se och höra när man väl ställt in upplevelseorganen på det. Perfekt lagom. Men jag trivs bättre bland excesserna, jag trivs bättre i stan.