Igångkickad mot alla odds av Pär Johansson och bestående av ett gäng utvecklingsstörda tjejer och killar.
Tidigare har deras historia (teatern omsätter numera tolv miljoner kronor årligen) skildrats i såväl tv som i radio, så det var ju i stort sett bara en film som återstod. I den har en del av namnen förändrats; Pär Johansson heter i stället Alex och spelas, lite konturlöst tyvärr, av Sverrir Gudnason men vi förstår i alla fall hans envishet och målmedvetenhet: att förändra de monotona villkoren för den grupp på ett dagcenter som han får jobb som assistent för.
Från skoknytningskurs till sångövningar, av den mera framgångsrika sorten. Dramaturgiskt är det hela jämförbart med en Vårat gäng-film från 40-talet, men hela det väsentliga lasset dras av Glada Hudik-gänget som här återskapar sin egen historia. De; Mats Melin, Bosse Östlin och de övriga, är allt igenom äkta och snuddar definitivt vid publikens hjärtan.
Marie Robertson är bra som en obeslutsam byråkrat och Vanna Rosenberg som en strävt plikttrogen veteranassistent på dagcentret.
Hade säkert kunnat bli bättre, men stannar nu vid tillräckligt bra. Gott nog.