Små och stora sensationer

En omtalad och uppskattad teaterhändelse helt i tidens anda där nya rön om barns utveckling ständigt presenteras, som skapade en liten våg av teater för de allra yngsta människorna. Men dans som konstform och inte som egen lek för de allra minsta är det nog bara koreografen Minna Krook som gör, åtminstone i Sverige. Hon är en ofta sedd gäst på Norrbottens barnkulturscener. Så sent som i våras var hon här med dansföreställningen Borta, för barn från 2 år, som gavs på förskolor i Haparanda och Kalix. En populär föreställning - det var tredje turnén i ordningen bara i vårt län. Det var också under arbetet med Borta som Minna Krook började närma sig dans för bebisar. - Ofta kom föräldrarna med riktigt små syskon till föreställningarna. Bebisarna stod som galärfigurer, helt absorberade av det som hände på scenen så jag började tänka. Mottot för arbetet med Ah hallo Bebis har varit att bjuda på en riktigt stor konstupplevelse, säger Minna Krook, som haft stor hjälp av en ovetenskaplig forskargrupp under arbetet med föreställningen. Bebisar har rätt
- Vi har testat rörelser, ljud och olika uttryck på sju bebisar och kan bara konstatera att de har haft helt rätt. Självklart står inte ord eller några röda handlingstrådar i centrum när man riktar sig till så små barn. En utmaning i en textfixerad barnkulturvärld med höga krav både på kunskapsinhämtning och pedagogiska baktankar. I bebisdansen härskar det sinnliga. En fot som rör sig om och om igen. Tittutlekar i ett hav av filtar. Ljud där källan är synlig. En stor gonggong som delar in akterna, klanger från en rostfri bytta, taktfasta rytmer från diskbänkens tvättsvampar. Vatten bubblar, tandborstar dansar i munnar. Några ord här och där, ibland bara aaa och ooo, till särskild glädje för dem i publiken som gillar att härma. Föräldrarna får också en egen sång som utan omsvep ägnar sig åt några av de förbjudna trötthetstankarna alla känner igen. Fascinerande långsamhet
Mest fascinerande är ändå de långsamma rörelserna som får publiken att stillna och titta uppmärksamt mot scenen. Det händer gång på gång - intresset fångas av det som nästan är helt tyst och väldigt stiliserat. Känns som att bevittna en liten sensation. - Klart att vi var oroade från början, det blir ju lite livat emellanåt. Men medan vuxna tar pauser i hjärnan, börjar tänka på annat, tar bebisarna paus i hela kroppen. Kryper runt, börjar låta, hittar annat att titta på. Det har varit utmanande att se hur långsamt vi kan röra oss för att få tillbaka uppmärksamheten, säger Minna Krook som tillsammans med dansaren Lisa Spets och musikern Per Sjögren vid det här laget har gjort över 100 föreställningar med Ah hallo Bebis. Ofta har det blivit dans för barn eller unga människor för Minna Krook, som också medverkar med en dansfilm i Dans i Nords Film tjoho! som i december bjuder in till en danspromenad kring fyra filmer i en form som tidigare genomförts mycket framgångsrikt på dansscenen Zebradans i Stockholm. - Min nästa dansföreställning skapar jag för vuxna. Eller egentligen tänker jag mig den i fyra versioner, för barn, ungdomar, vuxna och riktigt gamla. Att jag ägnat mig så mycket åt barn har en del att göra med att det passar mig, jag trivs med den publiken, de uttrycken, säger Minna Krook. Avslutningen sker i en "labyrint" - i själva verket en liten promenad under ett vackert tunt tyg som avslutas med såpbubblor. I all enkelhet känns det här ganska fantastiskt.

Små och stora sensationer

Efter att regissören Suzanne Osten satte upp sitt Babydrama på Unga Klara i Stockholm för tre år sedan har inget varit sig likt.