De eminenta jazzmadamerna har hittat till Kulturens hus på sista tiden och den potentiella publiken även till dem.
För en stund sedan drog vokalt vassa Victoria Tolstoy fullt hus, tillsammans med nestorn Svante Thuresson. Och i söndags var det dags för Meta Roos att, tillsammans med pålitliga piano-gurun Kjell Öhman och Norrbotten Big Band ("virila grabbar" enligt Meta Roos bedömning), göra exakt detsamma (fullt hus, igen).
Meta Roos sjunger, mycket och generöst, med hela kroppen och hon bjöd på några timmar med sexigt söndagssväng med Storbandet, i god kondition.
Mycket på repertoaren var arrat av Kjell Öhman och beredvilligt med plats gavs åt min gamla kompis (ja vaddå: jag intervjuade henne i Umeå 1982 och säg hur många andra i Kulturens hus Lilla sal på söndagskvällen som kunde säga detsamma) Ella Fitzgerald. Som Meta Roos tolkade - självständigt och värdigt.
Lady Be Good, A Nightingale Sang In Berkely Square, All Of Me och Happy Blues. Alltsamans helt kvalificerat.
Och så strösslades det in godis som My Favorite Things (från Sound of Music), Without A Song och hela det sassiga paketet i Sweet Georgia Brown också.
Luftigt, försommar-lätt, totalt ljuvligt i Van Morrisons Moondance. Meta Roos sjöng obönhörligt lungorna ur sig i en stormig jazz-tolkning (courtesy of Kjell Öhman) av The Beatles Oh, Darlin’ och så på det - en blodisande The Man I Love också.
Storbandet serverade idel snitsigt sympatiska soloinsatser och då kan det lugnt och även fint konstateras att:
Det finns betydligt sämre sätt att tillbringa en del av en söndagskväll på, än detta.
Betydligt sämre.