Hon rör sig mellan klassisk musik, folkmusik, jazz och improvisation och har tillsammans med bandet Primavera en Salonico haft stora framgångar under hela 2000-talet. Hon är en stark traditionsbärare när det gäller folkmusiken och samtidigt experimenterande och förnyande.
Konsertens inledning är magisk. Michalis Saganidi låter stråken dra en lång ton ur basen och lockar Kostas Theodorou att låta sitt slagverk börja tala. Savina Yannatou inleder viskande och ivrigt småpratande om vartannat på något som låter som tungotal. Hon kvider och ylar, orden stockar sig i halsen, men löser upp sig och kommer ut som toner och sång. Intensiteten ökar med hjälp av Kostas Vomvolos' dragspel och Yannis Alexandris' oud (päronformat stränginstrument). Det är trollbindande.
Musikerna i Primavera en Salonico är mycket skickliga. Haris Lambrakis spelar överjordiskt vackert på nay (ett flöjtliknande blåsinstrument) till en sång från Armenien. Konserten är fylld av en lång rad underbara folksånger från länderna runt Medelhavet; Grekland, Sicilien, Korsika, Spanien. Savina Yannatou har fullständig kontroll över sin röst och använder mycket varierande vokala tekniker, till exempel strupsång. Det ger ett fascinerande ”rått” uttryck blandat med det silkeslena. Det är verkligen världsklass.
Den intensitet som fanns i öppningsnummret saknas dock tyvärr under större delen av konserten. Det är helt fantastisk musik och skickliga musiker, men Savina Yannatou når inte ut över scenkanten. Det är något som fattas. Hon verkar oengagerad. Av en så rutinerad och meriterad artist kan man förvänta sig mer uttryck, mer publikkontakt och mer i presentation av sångerna än varifrån de kommer. Även musikerna ser ut som att ”detta var bara ännu en dag på jobbet”. Det duger inte. Vid ett tillfälle glimtar dock spelglädjen till då Kyriakos Gouventas och Michalis Saganidi drar iväg i en tydligt oplanerad improvisation.
Så är konserten slut och Savina Yannatou och hennes medmusikanter tackar för sig. Applåderna vill dock inte avta, så hon blir ensam kvar på scen och lovar oss sång till, en vaggvisa. Då plötsligt händer det underbara att avslutningen på konserten blir som inledningen, nämligen magisk. Något händer med Savina Yannatou. Hon blir plötsligt närvarande och hennes värme når ut i salen. Hon har än en gång lyckats trollbinda oss.