Samarbete som hörs lång väg

Det hela började med att tonsättaren Sally Beamish hörde Raschèrkvartetten spela i Glasgow och kände en stor lust att skriva musik just för dem. Raschèrkvartetten tog kontakt med "några av sina många vänner" runt om i Europa och resultatet blev ett nyskrivet verk som framförs av Scottish Chamber Orchestra, kollegorna i Stuttgart och Norrbottens Kammarorkester, som denna gång samarbetar med nio musiker från Nordnorge. Under veckan ger sig Norrbottens Kammarorkester och Raschèrkvartetten under ledning av Petter Sundkvist ut på en turné som avslutas i Tromsö. På programmet står inte bara Sally Beamish stycke utan också verk av den tjeckiske tonsättaren Bohuslav Martinu och Igor Stravinskij (Apollon Musagète). -Redan innan jag skrivit stycket färdigt blev det bestämt att BIS ska ge ut det på CD med Raschèrkvartetten och kammarorkestern i Stuttgart. Det har aldrig hänt mig tidigare, säger Sally Beamish, på plats vid repetitionerna på Studio Acusticum i Piteå. Men så har hon också skrivit musik för en av världens främsta blåsarensembler som under hela sin snart 40-åriga historia samarbetat med tonsättare över hela världen. Idag räknar de till över 300 specialskrivna kompositioner, flera av dem signerade svenska tonsättare som Lars-Erik Larsson, Erland von Koch och Sven-David Sandström. Men också Polarpristagare som Xenakis och Gubaidulina och storheter som Philip Glass, Berio, Hindemith och Milhaud, bara för att nämna några i den långa raden har samarbetat med Raschèrkvartetten. Skaffat många vänner
-Vi har spelat över hela Skandinavien, rest kors och tvärs och skaffat oss många vänner här. Men vi saknar fortfarande en tonsättning av Jan Sandström, säger tenorsaxofonisten Bruce Weinberger. Han är numera den ende originalmedlemmen i kvartetten som bildades 1969 av Sigurd Raschèr. Å andra sidan har gruppen en ovanlig stabilitet i sammanhanget. Sedan några år tillbaka har Carina Raschèr, dotter till Sigurd Raschèr, lämnat över till sin elev Christine Rall på sopransaxofon, Kenneth Coon på barytonsaxofon har varit med i gruppen i 17 år och altsaxofonisten Elliot Riley i sju. Bruce Weinberger var endast 18 år när han fick frågan av Sigurd Raschèr om han ville vara med i något så ovanligt som en klassisk saxofonkvartett. -För mig var det mycket spännande. Sigurd Raschèr bodde visserligen i USA, men han kom från Europa och han tog oss med hit, visade städer, arkitektur och konst för oss som blev genuint intresserade, berättar Bruce Weinberger. Tre av Raschèrkvartettens medlemmar har sina rötter i USA, men numera bor de i Tyskland och Schweiz. -Det är ett enkelt beslut. Här i Europa betraktas konst och musik med ett större allvar och till och med i små städer som Piteå och Luleå finns det fina konserthus. Så är det inte i USA. Med Norrbottens Kammarorkester har Raschèrkvartetten samarbetat tidigare, senast under en konsertturné 2002. Tillsammans med Petter Sundkvist har de också spelat in en CD, där också Svenska Kammarorkestern i Örebro medverkade. -Vårt nätverk är viktigt. Även om vi arbetat tillsammans med många av världens mest ansedda tonsättare har vi inte själva tillräckligt med pengar för att själva kunna bekosta den musik vi beställer. Vi arbetar utifrån en idé och vill gärna ha nära samarbeten, säger Bruce Weinberger. Kanske kan man efter 40 års verksamhet inte längre tala om ett pionjärarbete, på samma sätt som när Sigurd Raschèr en gång startade kvartetten. Som instrument betraktat är saxofonen av sent ursprung, skapat av Adolphe Sax 1845. Visserligen uppmärksammade tonsättare ganska tidigt instrumentet - Berlioz var en av de första, Ravel använde saxofoner i sin Bolero och Musorskij i Tavlor på en utställning. Men tanken på att använda saxofonen som ett soloinstrument i konstmusikaliska sammanhang föddes långt senare. En färdig konsert
En av dem som väckte tanken var just Sigurd Raschèr, som hade lärt sig att spela saxofon på egen hand hemma i Tyskland. Vid ett av sina tillfälliga inhopp som saxofonist i Berlinfilharmonikerna tog han upp frågan med deras dåvarande dirigent Edmund von Borck, som också var tonsättare. En tid senare hörde von Borck av sig och lät meddela att nu fanns det en färdig konsert för orkester och saxofon, som senare uppfördes under en festival i Hannover 1932 och senare under stor uppståndelse i Berlin. Därmed var saxofonen också ett instrument för konstmusik, men musik saknades. Samarbetet med tonsättare kring ny musik för saxofonen blev en av Sigurd Raschèrs stora uppgifter i livet, en tradition som hans arvtagare nu fortsätter. -Jag har två huvudsakliga inspirationskällor för mitt stycke för saxofonkvartett och stråkar. Först och främst är det Raschèrkvartettens utomordentliga konstnärliga förmåga, jag bara älskade dem när jag hade hört dem första gången där i Glasgow. Den andra är Bachs Brandenburgkonsert, vars form jag försökt hålla stycket igenom, säger Sally Beamish. Även hon har arbetat en del i Sverige. Under fyra år skrev hon och hennes svenska kollega Karin Rhenqvist flera verk för Svenska kammarorkestern i Örebro och Skottska kammarorkestern. -Det har varit fantastiskt roligt att skriva för Raschèrkvartetten, jag har aldrig tidigare hört saxofoner spelas med den kvaliteten, på det sättet. Fyra saxofoner tillsammans kan låta mer enhetligt än fyra stråkar, kan kännas som en musiker, men plötsligt också som fyra solister. För mig blir soundet mycket emotionellt. Väldigt mänskligt.