Första gången jag såg Miss Li på scen var på Kupolens köpcentrum i Borlänge, Peace and Love, förstås – kanske 2006. Det kändes som att hon spontant hade hittat en spelplats i närheten av en rulltrappa där hon spelade sina låtar hon gjort hemma på elpiano. Nu har jag inte sett henne på ganska många år, men den där känslan av att hon är en oförfalskad person med en dold musikalisk talang finns kvar. Utvecklingen från första början till hennes nuvarande form är fascinerande. Hon är mycket mer rörlig på scen än vad man skulle förväntat sig och skivans kabarésound är något nedtonad, men hon lyckas kombinerade det käcka med det äkta. Miss Lis kompband, med en saxofonist som får stort utrymme (och förstås Sonny Boy Gustafsson som hon skriver låtarna med), är också ett tight och faktiskt ganska ösigt gäng som höjer kvaliteten ett par snäpp.
Vare sig Miss Li bänkar sig bakom pianot eller står upp gör hon den timslånga konserten till en energisk och charmerande historia. Det förvånar mig inte ett dugg att Miss Li börjar bli ett namn utrikes. Efter den här någorlunda välbesökta konserten borde hon vara ett namn i Luleå. Hon avslutar med den trevliga Oh Boy, och man måste ha ett hjärta av stål om man ogillade den.
Bästa låten: Dancing the whole way home, Oh Boy.