Roffe Wikström till bluesblixtrande anfall och attack

Rolf Wikström med band Kulturens hus, Restaurangscenen Svartöns Blues Lördag 21/9 Fast i och för sig: intimt var det ju absolut ibland. Saras mamma steg till och med upp på scenen och pussade relativt resolut bluesmannen Wikström, som såg mycket glatt överraskad ut. Och det hade nog ännu flera haft lust att göra också. Det var fullsatt i restaurangen. Publiken var beredd att kommandobegära extra- nummer hela natten och älskade varje sekund av de dryga två timmarna (inklusive paus) som spelningen sträckte sig över. För det var ju åratal (väldigt många sådana) sedan bluesmannen Wikström var i stan senast. Och han var efterlängtad. På 1970-, 1980- och 1990-talen var han en ofta sedd och alltid lika uppskattad gäst på Kårhuset och Stadspuben med sin guerillaensemble Hjärtslag i omgivningen. Men sedan glesnade besöken ut till - till sist ingenting alls. Men bluespubliken glömmer, liksom elefanter, långsamt. Och det var ett ackumulerat och häftigt intresse som tillät sig att eruptera, i glädjefyllda ovationer, på lördagskvällen. Och Roffe Wikström motsvarade förvisso trycket. Med Fender Telecastern i ett stadigt grepp, rösten lika rosslande hest sandpapprad som vi minns den, ansiktsmusklerna lika hårt och intensivexpressivt arbetande som alltid förr och så solon. som. bara. exploderade. regelbundet. Om. igen. och. igen. Bluesmannen plockade sig flitigt fram genom sin digra katalog av låtar och frisbeeade bland annat i väg attackerande blixt-och-dunderversioner av Som en luffare, Inte en spänn på fickan ("den här låten blir, konstigt nog, alltid aktuell när vi har en borgerlig regering" kommenterade Bluesmannen syrligt och insiktsfullt) samt ångade på med Hela världen är ett dårhus, Du säger att du ska lämna mej (är det ett löfte eller ett hot?), Allt för många gånger, 13 rätt och en majestätisk Vi ska bygga upp en kyrka. Ett av slut- och X-tra- numren blev den episkt framrullande och mycket smärtsamt dova Som vattnet flyter i floden, där Roffe Wikström bokstavligen slet Telecaster-solon ur sin egen kropp. En av mina eviga favoritlåtar med Bluesmannen Wikström. Ingående i en stark, värdig och spännande spelning, där även bandet bestående av PJ Altin på suverän klaviatur, Surjo Benigh på bas och Peter Korhonen, trummor, var helt exemplariska. Mycket kul att få se, höra och även prata med Bluesmannen igen. Hoppas att det inte dröjer lika länge till nästa gång.

Roffe Wikström till bluesblixtrande anfall och attack

I Kulturens hus, på restaurangscenen, på lördagskvällen: En intim liten stund med bluesmannen Rolf Wikström. Eller...? Nä.