Robust spänning med råbarkad Russell

Men låt oss för enkelhetens skull vara överens om att åtminstone någon person, med ungefär samma legendnimbus som Robin Hood, existerade i den autentiska historiska kontexten. Historien vimlar av sådana heroiska hjältefigurer så ... varför inte Robin Hood också?

Vanligtvis känner vi Robin Hood som en djärv och grönklädd äventyrare i Sherwoodskogen, som leder sina "merry men" i attacker mot sheriffen av Nottinghams maktmissbruk, allt medan han hanterar pilbågen virtuost och befriar de rika från medel som han därefter fördelar bland de fattiga. Men nu är den bilden en annan. Senast vi utsattes för Robin Hood på bio var det i Kevin Costners gestalt och noga räknat var det för 19 år sedan. Ur filmhistoriens djup hämtar vi också upp andra minnesvärda Robin Hoods kreerade av Douglas Fairbanks, Errol Flynn (den garanterat mest matinémässige av dem alla) och Sean Connery, som porträtterade en gammal och sliten Robin (Connery var dock knappt fyllda 45 när Robin och Marion spelades in). Häromåret visades också en nyinspelad tv-serie, där dock Keith Allen som sheriffen av Nottingham var allra mest minnesvärd. Och naturligtvis bör även Disneys listige rödräv som Robin, i den tecknade version som vi återupplever en sekvens av i tv varje julafton också nämnas. På något vis är Robin Hood alltid relevant och när nu regissören Ridley Scott ägnar sig åt honom, faller det på Russell Crowe att göra en Robin Hood för vår specifika nutid. Vilket han lyckas verkligt bra med. Crowe väljer att göra Robin till en råbarkad men klart definierad personlighet, som återvänder hem till England från det tredje korståget i Mellanöstern ungefär när 1100-talet övergår till 1200-talet. Ridley Scott berättar om Robin innan han blev Hood. Förhistorien, alltså, när han ännu var Robin Longstride. Dåtidens England stormade och sjöd av stridigheter; fransmännen under kung Filip var beredda att invadera; den engelska kronan var svårt splittrad med Richard Lejonhjärta ur leken och hans bror prins John ännu konkurrerade om makten (det var vid den här tiden som Magna Charta skapades) och lokala krigsherrar, som sheriffen av Nottingham, skodde sig hänsynslöst. Följaktligen behövdes en man som Robin Hood. Och fanns han inte på riktigt, så var det bara att uppfinna honom. Lady Marion, som det också är osäkert om hon fanns eller inte, spelas här som en nära nog Jeanne d’ Arc-liknande kvinna av Cate Blanchett, som sannerligen inte är någon skör duvunge utan resolut robust så att det räcker. Som hennes far genomför Max von Sydow en anmärkningsvärd prestation. Drygt 80-årig, men mera än väl still going strong. Den bästa birollen görs dock av Mark Strong, som den lömske Godfrey. Han är så gottigt elak att vi gärna hade sett ännu mera av honom. Och framför allt litar vi alltså på Russell Crowe, som vid fyllda 45 är den hittills äldste och mest självklart auktoritative Robin Hood som någonsin setts på en filmduk. Det rör sig om grandios, välgjord och välspelad samt rentav kvalitetssäkrad spänning. Inte om ett matinéäventyr, men om en action-film av det stora och faktiskt även mera oväntade slaget. Alltså och som sagt var: En utomordentligt sevärd Robin Hood. För vår tid.

Robust spänning med råbarkad Russell

Det är verkligen en högst vidöppen fråga om den engelske folk- och frihetshjälten Robin Hood existerade eller inte, i alla fall under det namnet.