Detta gjorde Torbjörn (T-Bear, get it?) Solberg, gitarr och sång, och hans Dukes of Rhythm; Jan Lillsäter, bas, Palle Wangberg, hammond B 3 samt Tore van Baalen, trummor, när de unisont dominerade restaurangscenen på trettondedagsaftonen i Kulturens hus.
Och sedan körde de vidare. Utan den allra minsta pardon och utan att någonsin bry sig om trivialiteter som att presentera det som de laddade om och avfyrade mot oss, från scenen.
Eller scenen, förresten. Den blev snabbt för trång för T-Bear Solberg, som expanderade den till att inkludera stora delar av dansgolvet också. Han och hans Hawaii-skjorta och gitarr kryssade alltså ut på detsamma; glänste och charmade damer, bjöd på en bonusshow, så att säga.
T-Bear och hans trupp hade kommit resande från Arvika i Värmland för att leverera en generös helgförpackning av spjutrak och okomplicerat rå arbetsblues. Ofta instrumental sådan; vanligtvis författad av Solberg själv.
Folk dansade som galna, medan Palle Wangbergs hammondvågor sköljde över dem som ett hav i storm. Och ingenting hindrade dem från att ständigt spela vidare.
Grabbarna har varit i stan tidigare; under Luleåkalaset 2010, men då missade jag dem. Fint att jag inte gjorde det nu också.
Och det här var även kvällen när Nordcharks ungdomsstipendium på 10.000 kronor delades ut - till den mycket talangfulle Magnus Ekelund, som drog ner sin svarta Jack Nicholson-luva ännu en bit på huvudet och drog av några låtar ur sin repertoar som tack.
Som förband till dem alla fungerade Luleåkvartetten The Happy Chaps, där Björn Bergström och Johan Bergström; gitarr och sång respektive bas och Ola Nordkvist, gitarr och sång, satt prydligt på rad på höga pallar (bakom dem fanns trummisen Simon Hardell) och spelade och sjöng akustiskt.
Någon tyckte att de lät som Simon and Garfunkel, någon annan som om de arbetade akustiskt med hårdrockens uttryck.
Men kapabla och kvalificerade i alla fall.