Publiken rörs till tårar

Hello Saferide, eller Annika Norlin som hon heter, sa före spelningen till Kuriren att det inte var bestämt vilka låtar som skulle spelas. Men det kom knappast som någon överraskning att det var främst låtar från den senaste skivan More Modern Short Stories From Hello Saferide som skulle framföras. Det som gör Norlins låtar så tilltalande är att det känns som att hon delar med sig av sina innersta känslor för oss, allt paketerat i ganska stillsamma melodier. En svårighet för en artist som Norlin är förmodligen att lyckas förmedla den känsla av närhet från skivan. Det är inte förrän Parenting never ends som den där ljuva Hello Saferide visar sig, den som man vill höra innan man somnar på natten. Och då har vi redan kommit halvvägs. Hennes låtar som är som berättelser når klimax med 25 days där bandmedlemmarna körar. Annika Norlin har någon gång sagt att hon inte är nöjd förrän publiken gråter. Jag snyftade till lite när hon berättade vad låten Anna handlar om (trots att den är rätt övertydlig). "Låten handlar om ett barn som aldrig blev av", sa hon. Det är också helt klart bästa låten. Hon berättade att hon var rädd för att spela inför luleåpubliken eftersom bekanta härifrån är hårda. Men vi kanske mjuknade till efter ett tag, vad vet jag. Det gjorde åtminstone jag. Annika Norlin nådde mitt hjärta med sina musiksatta berättelser. När hon sedan spelade Arjeplog kunde man inte göra annat än hålla med den visslande publiken. Hello Saferide är bra, riktigt bra. Vad får kvällen för betyg då? Fyra kurirenhästar. Men på något konstigt sätt föredrar jag Hello Saferide på skiva. Det beror väl kanske på det att känslan av intimitet inte är samma på scen. Som bonusspår spelade gänget den fantastiska Long lost penpal.