- Bilderna är tagna under mina resor runt om i världen, säger han.
Att fotografiet på pojkdockan i Kosovo skulle sluta med en utställning var inget han planerat. Snarare tvärt om.
- Jag reste mycket under några år i jobbet. Då mellan uppdrag infinner sig luckor, tid när också hemlängtan är som störst. Då blev skyltdockorna som små kompisar och jag började hitta på fiktiva historier om dem. Från början visste jag inte ens att jag "samlade" på skyltdockor. Det var först efter en tid jag insåg att jag hade ett fototema, menar han.
Några av bilderna har tidigare ställts ut på en restaurang i Stockholm. Men det är först nu han samlat alla sina "kompisar" så att de får bekanta sig med varandra i samma rum. Alla mer eller mindre kantstötta. Bruden i Kirgizistan har exempelvis två högerhänder och skyltdockan från Uganda är omplåstrad närmast till oigenkännlighet. Alla 20 dockor är dock personligt och omsorgsfullt fotograferade.
- Jag har jobbat enligt samma princip och med samma allvar som vid porträttfotografering av levande människor. Bakom ligger min egen fantasi, mina egna berättelser.
Berättelsen i centrum
För han kallar sig berättare. Under sin långa karriär som fotograf har han fotograferat både dokumentärt och konstnärligt, men det är berättelsen som står i fokus. En historia finns alltid i bakgrunden, oberoende om han arbetar med utåtriktade fotouppdrag eller sina mer personliga projekt.
- Jag gillar att vara en del av samhällsdebatten, men inte bara som passiv iakttagare. Jag är en subjektiv dokumentärfotograf. Jag vill visa min åsikt, säger han.
Under en lång tid jobbade han tätt tillsammans med journalisten och författaren Gellert Tamas, framför allt reste de mycket i Östeuropa både före och efter Sovjetunionens sönderfall.
- Vi jobbade verkligen supertajt tillsammans och hade stort värde av varandra. Gellert är extremt duktigt på att hitta och skildra skeenden, medan jag bidrog med berättandet. Det var ett mycket bra samarbete.
Rätt i debatten
Tillsammans besökte de Mongoliet som troligen första reportageteam i världen på plats när landet öppnades. De skildrade händelser i de baltiska staterna och har följt lesbiska kvinnor i Indien. Och när de vände blicken tillbaka till Sverige resulterade det i boken "Sverige, Sverige, fosterland" där de följde ett antal ungdomar i början på 1990-talet.
- Det var ett tudelat Sverige vi berättade om, både vad gäller klass och etnicitet, men det var främst de socioekonomiska frågorna som stod i fokus. Några av de unga vi följde är döda i dag medan det gick bra för andra. Jag tror att boken blev så framgångsrik för att vi tog alla på största allvar. Vi lät invandrarungdomarna, precis som fotbollshuliganerna och nynazisterna berätta sin historia. Där träffade vi verkligen rätt i debatten, säger han.
Däremot kunde han inte förutspå då att vi i dag skulle ha ett främlingsfientligt parti som Sverigedemokraterna i riksdagen.
- Då handlade det om Ny demokrati, men ärligt är Sverigedemokraterna farligare. Det är ganska svårt att förstå att det är samma mekanismer i gång som i 1930-talets Tyskland, säger han.
I dag spelar han mest fotboll tillsammans med Gellert.
Samarbetet är lagt på hyllan, men utan en reportageresa till Brasilien 1990 med journalisten Erling Söderström är det mycket osäkert om Robert Blombäck skulle varit verksam som fotograf i dag. Han hade lämnat Norrbotten för Stockholm och stod i ett vägskäl, funderade över om det var fotograf han ville vara.
Men i Brasilien, med smugglad dokumentation från människorättsorganisationer i kameraväskan, blev han förhörd av polis.
- Där och då insåg jag att det jag gjorde var så mycket större än mig själv. Det handlade om dokumentation om mord av kontrakterade mördare som man ville skulle nå regeringen.
Förändrad konstscen
I framtiden vill han dock satsa mer på egna personliga projekt. Han har varit i kontakt med kuratorer i Frankrike och USA och hoppas att det kan leda vidare.
- Konstscenen har förändrats. Fotografi har fått en helt annan status. Det går att få betalt för fotografier eftersom det ses som konst. Upplagor och exklusivitet är plötsligt viktigt eftersom människor investerar i fotografi. Det är skillnad mot när den som gjorde ramarna fick mer betalt än fotografen. Och det är inte så länge sedan, säger han.
Egentligen är han mest förvånad över att det dröjt så länge för fotografiet att etablera sig på konstscenen eftersom det är ett sådant starkt uttryck.
- Däremot tror jag inte att trenden kommer att vända för dokumentära stillbilder. Det känns som det stagnerat, samma story berättas om och om igen, bara snyggare. Däremot har den dokumentära genren inom rörlig bild en intressant utveckling. Personligen tycker jag dokumentärfilmen är mer intressant, säger Robert Blombäck.