Peter Johansson och Rolling Stones

Då är det dags igen. Den här veckan är två kvällar bokade för några timmars samvaro med fyra vänner sedan 25 år tillbaka. Jag snackar naturligtvis om Mick Jagger, Keith Richards, Ron Wood och Charlie Watts i Rolling Stones. Men efter den första konserten 1982 tog det åtta år för mig att inse att jag var förlorad. Kommer aldrig att glömma resan upp till Malmberget med min dåvarande sambo Lotta och hennes pappa. Året var 1990 och ett par veckor innan hade jag tagit beslutet att inte åka på Rolling Stones konsert i Göteborg. Pengar saknades eftersom en utlandsresa var inplanerad i Johansson/Appelqvists sommarschema. Visst kändes det bittert men det var först under denna resa till hembygden som såret i mitt inre slogs upp på allvar. På en bråkdels sekund förändrades egentligen allt när Ingvar slog på radion. Med upphetsad röst förklarade en ung hetsig reporter att det bara var minuter innan världens bästa rockband skulle inta scenen på Eriksberg. Insikten att jag satt någonstans mellan Lansjärv och Skröven på väg upp mot Malmfälten ? samtidigt som grabbarna i Stones rockade skiten ur göteborgarna ? slog knock på mig. Med tårar i ögonvrån bestämde jag mig: aldrig mer. Och så har det blivit. Har även kryddat mitt liv med ett par spelningar utomlands också. Tycker jag har varit värd det efter den där hemska resan för många år sedan. Den här veckan blir jag tvåsiffrig när det gäller konserter med världens bästa band och det känns som om en summering är på sin plats. Här har ni min snart tre årtionden långa resa i Stones tecken:
Juni 1982, Ullevi, Göteborg: Var ung, vild och oerfaren och konserten kom nog lite grann i andra hand om ni förstår... Men bandet var oerhört slitet efter 20 år av tungt missbruk och spelningen var ingen höjdare enligt expertisen.
Juni 1995, Stadion, Stockholm: Blev en magisk återträff med Stones efter 13 ?svarta? år. En grym konsert. Det bästa av det bästa: Miss You och Sympathy For The Devil. Juli 1998, Ullevi, Göteborg: Över 50.000 lyriska fans fick höra Stones rada upp klassiker men höjdpunkterna var ändå spåren från den nysläppta, och ruskigt underskattade, plattan Bridge to Babylon. Anybody seen my Baby och Saint of Me var riktiga hårresare.
September 1998, Globen, Stockholm: En bonuskonsert då jag fick höra Gimme Shelter och Paint it Black på tio?tolv glödheta minuter. Mer behöver inte sägas.
Mars 1999, Bank Atlantic Center, Miami, Florida: En 16 minuter lång bluessvulstig version av Midnight Rambler tog mig till himlen.
Juli 2003, Olympiastadion, Helsingfors: Ron Wood var på strålande humör när han var tillbaka på scenen efter månader av drogavvänjning. Fick höra Angie live för första gången. Magi.
Juli 2003, Stadion, Stockholm: 30 grader varmt, grymt ljud, Keith Richards i högform och en bluesig Mannish Boy på lillscenen. Bättre kan det inte bli.
Juli 2003, Globen, Stockholm: Stones dammade av ett antal klassiker från Exile on Main Street men min höjdare var ändå en taggtrådsrå version Cant you hear me Knocking. Och i veckan skrivs två nya kapitel i min rock?n roll-resa. Först ett återbesök på Olympiastadion i Helsingfors. Sedan Ullevi i Göteborg på fredag. Vad härligt livet kan vara ibland.

Peter Johansson och Rolling Stones

I helgen kommer legendariska The Rolling Stones till Sverige för en konsert på Ullevi. Kurirens Peter Johansson ska dit, och berättar här om sin historia tillsammans med de rullande stenarna.