Överraskande tolkning

Det liknar till slut nästan mer ett gympapass än traditionell dirigering när hon med kroppen försöker förmedla sina intentioner till orkestern. Och ibland lyckas hon verkligen överaska med sin tolkning. Som i den andra satsen när hon lyfter fram flöjt och klarinett på ett, för mig, nytt sätt. På samma sätt lyckas hon överaska mig på ett inte fullt lika positivt sätt i tredje satsen i ett av mina favoritpartier, där fiolstämmorna startar från piano och sedan under några takter drar upp orkestern till fortissimo med hjälp av en häftig rytmik. Detta parti, och denna stämma, glömdes i princip bort till förmån för träblåset och i synnerhet fagottstämman. Även i tempovalen tycker jag att hon överaskade mig. Första satsen får väl anses spelad i ett tämligen traditionellt tempo. Andra och tredje kändes friska medan den fjärde satsen fick ett så snabbt tempo att det stundtals kändes stressat och ogenomarbetat. Den häftiga kodan blev till exempel inte alls det lyft den brukar kunna ge. Men så är det kanske när man ger sig i kast med ett av de mest spelade verken i den klassiska repertoaren. Man kan omöjligt svara mot allas förväntningar. Alla i publiken har sin bild av hur verket ska spelas och alltid är det någon åhörare som inte blir tillfredsställd och denna gång var det kanske min tur. Lättare då att övertyga i första avdelningens konsert, Sergej Prokofjevs Sinfonia concertante för cello och orkester. Om jag har hört Beethovens symfoni många gånger var detta verk en nyhet för mig. Jag har svårt att bli klok på Prokofjev. Ibland skriver han musik som är fantastisk och ibland blir man fullständigt oberörd. I detta verk hade han lyckats få med båda typerna i samma verk. Första satsen passerade utan att lämna några spår hos mig medan de två följande verkligen var vacker och läcker musik. Kvällen solist, den blott tjugotvåårige cellisten Andreas Brantelid, framförde den halsbrytande solostämman på ett till synes obehindrat sätt. I den andra satsen fick vi höra två imponerande kadenser där snabba löpningar och hisnande ackordspel avlöste varandra. Och det som fastnade hos mig var den fantastiska intonationen varmed han lyckas genomföra detta. I den avslutande satsen blir jag helt hänförd av Prokofjevs instrumentering. Det är verkligen färgrikt. I ett parti ackompanjeras cellon av tuba, fagott och klarinett. Inte den vanligaste kombinationen men oj! vad läckert det klingade. När sedan celestan kommer in börjar det verkligen skimra om orkesterklangen. Avslutningsvis vill jag bara beklaga mig över en sak. Varför är man så fixerad vid hur svårspelat ett stycke är inom den klassiska musiken? Programmakarna verkligen älskar att skriva om svårighetsgrader hit och "ansedd som ospelbar" dit. När hörde man en musiker från en annan genre prata om sådant? Låt musiken tala för sig själv! Jag hyser inte minsta tvivel om att alla som besökte lördagens konsert inser vilken prestation de får bevittna utan att de behöver få det skrivet på näsan. Det är ju trots allt musik och inte idrott!

Överraskande tolkning

När Andrea Quinn dirigerar Beethovens femte symfoni, denna pigga tvåhundraåring, så gör hon det med en inlevelse som jag sällan skådat.