"Han bet mig i nacken, kinderna, brösten. Jag skrek och slog vilt omkring mig. ’Rör dig inte, jävla hora!’ Han slog mig, klämde hårt på mina bröst och när han lyckades dra upp klänningen och låsa armarna på mig trängde han med våld in i mig.
Jag kommer aldrig att glömma det. Han skändade min kropp. Men det var min själ som han genomborrade med ett knivhugg. Och knivseggen blev kvar där för alltid".
Den som berättar om denna fruktansvärda våldtäkt heter Soraya, en 15-årig skolflicka från Sirte i Libyen, som råkat i den store vägledaren Muammar Khadaffis våld. Soraya är bara en av många unga flickor som Khadaffi låtit röva bort och håller som fångar i källaren till sitt muromgärdade högkvarter Bab al-Azizia i Tripoli.
Utrikeskorrespondenten på tidningen Le Monde, Annick Cojean, fick efter Khadaffis död 2011 uppdraget att skriva om kvinnornas roll i revolutionen. Cojean hörde rykten om våldtäkter som begåtts av Khadaffis trupper, men hon hade svårt att hitta offer som ville vittna om dessa förbrytelser. Så fick hon kontakt med Soraya, som berättade livfullt och utförligt om de fasans år, när hon var Khadaffis fånge.
Sorayas långa berättelse inleder Cojeans bok Villebråden, som nyligen kommit ut på svenska, översatt av Eva-Carin Gustafsson. Andra delen av boken, Granskningen, ägnar Cojean åt att redovisa intervjuer hon gjort för att kontrollera sanningshalten i Sorayas utsaga. Cojean hittar många personer som styrker Sorayas vittnesmål.
Khadaffi verkar fullständigt galen, storhetsvansinnig, drogad av sprit och knark, hänsynslöst inriktad på att tillfredsställa sina omättliga sexuella behov. Samtidigt ville han framstå som den revolutionäre ledaren, som befriade de förtryckta kvinnorna i Libyen. Han inrättade en militärakademi för kvinnor och omgav sig med kvinnliga livvakter, sina ”amazoner”. De bar uniformer, följde med honom på hans många resor till andra länder och väckte beundran hos statschefer och ministrar. Men i själva verket utgjorde amazonerna en del av hans harem.
Redan 1976 hade Khadaffi låtit publicera Den gröna boken som förespråkade jämlikhet mellan könen, och som hävdade allas rätt till arbete och förbjöd diskriminering. Den gröna boken blev en del av den offentliga lögnen. Han och hans soldater använde systematiskt våldtäkter mot både kvinnor och män för att förnedra motståndare. De som vågade protestera kastades i fängelse eller mördades. Khadaffi ville också framstå som en rättrogen muslim, men han bröt dagligen mot Koranens renlevnadsbud.
Soraya hatar Khadaffi från djupet av sitt hjärta och hade önskat att han inte dödats av revolutionärerna utan ställts inför rätta och dömts för sina otaliga brott. Många andra kvinnor beundrade emellertid den store vägledaren, och en strid ström av förnäma kvinnor, fruar och döttrar till ministrar och diplomater från afrikanska länder besökte honom. Om de var tillmötesgående i hans sängkammare belönades de rikligt med pengar och smycken. Bara ett exempel: en statschef som besökte Khadaffi var gift med en kvinna som ville studera skolväsendet i Libyen. Hon blev hämtad för ett ”privat samtal” med Khadaffi och följande dag fick hon en resväska med 500.000 dollar och ett smyckeset.
Cojeans bok är välskriven och väldokumenterad men ändå påfrestande att läsa på grund av det fasansfulla innehållet. Man skulle vänta att boken skulle väcka stor uppmärksamhet i Libyen, men där ser man helst att folk glömmer Khadaffis korrupta regim och alla våldtagna kvinnor, som drar vanära över landet och över de drabbade familjerna. Sorayas bröder vill mörda henne för att återupprätta sin heder.
Revolutionen i Libyen ledde inte till någon kvinnofrigörelse. Cojean har dock till sin glädje upptäckt att flera feministiska grupper uppträder på Facebook och i andra sociala medier. Men det verkar dröja innan en libysk vår gryr för kvinnorna.