Oljefärgstavlor av Bob Dylan
Det är snart 50 år sedan vi rökte brass och hånglade till hans lite gnälliga röst, hans gitarr och munspel. Och långt senare, samma kväll som Danmark vann EM-guld i fotboll i Stockholm uppträdde han i Luleås Norra hamn. Unplugged,
Foto:
Annars kom jag att tänka på min brorsa, som brukar säga att konsten var färdig i och med Matisse. Brorsan är storebror så det brukar ligga något i vad han säger. Och jag tror att Dylan, liksom många andra amatörer håller med. Så ser det i alla fall ut. Nu handlar det emellertid inte bara om konst som kommer av att kunna, alltså av handens skicklighet och blickens skärpa, ty numera finns också något som kallas samtidskonst och till exempel är en burk tomatsoppa, eller tanken därpå, en uppochnedvänd ek högt över asfalten mitt i city, eller ett taskigt polaroidfoto av världens vackraste landskapsvy. Tankeväckande och absolut OK; sådan är världen vi lever i. Och nog kan man väl se också denna utställning på det viset. Ett Danskt Nationalmuseum iscensätter amatörernas längtan som en installation med en utomjordisk signatur; Bob Dylans. Målar mellan giggen
Men finns det inte också ännu ett sätt att förstå konsten och särskilt konstnären, ett tredje, det som är narcissismen, detta omättliga behov att stå sig inför en publik och begära kärlek och bekräftelse och ännu mera kärlek? Dylan står där kväll efter kväll, jorden runt, men istället för att sova mellan giggen, målar han tavlor till Statens museum för Kunst i Köpenhamn. Kanske är denna sanslösa drift, denna omättliga längtan efter en scen, detta behov av att inte bara synas, utan också att ses och ses och ses och ses, ingen heltäckande definition av konst, men jag tror att det är en definition av Konstnären. I alla fall den samtidige. En höstsöndag i Köpenhamn tänker jag alltså inte bara på min Matisse-beundrande brorsa utan också på en norrbottnisk samtidskonstnär, som nog kan måla ihop en utställning av oljetavlor med till exempel surskogsmotiv lika övertygande ödsliga som Luleå-storstjärnan Mamma Anderssons hundratusenkronorsgrafik från Mariefred, men som enligt egen utsago och till skillnad från Andersson och Dylan bara får 14 besökare på sin utställning bakom staketet. Gör som Dylan
Denne målare gör som Dylan, men tvärtom; mellan målningarna av surskog sjunger han, spelar munspel och klinkar tambourin, liksom Dylan en gång gjorde och fortfarande gör. När jag någon gång drabbas av nostalgi lyssnar jag till Mats Wikströms Jag är en konstnär i Norrbotten på Youtube. Eller till New York-sviten, som är rörande fin även om det låter lite bootleggat. Kolla till exempel New York 14 may 2010. Sad over nothing. Sist jag lyssnade på det klippet hade det 147 visningar. Robert Zimmerman, Universum. Mats Wikström, Träskbrännan, kollegor.
Så jobbar vi med nyheter