Hon är fortfarande smalare än den tunnaste sortens blomsticka.
Hon är fortfarande konsekvent och komplett lika svartklädd som Suzi Quatro var på 1970-talet, vilket fortfarande lika snyggt matchar hennes askblonda hår.
Hon är också fortfarande iförd munspel och spelar lika snyggt och innerligt på dem som förr.
Och: hon är fortfarande Sweet Louise. Den låt som Louise Hoffsten för övrigt avslutade alltsammans med på fredagskvällen, när hon turnéstartade inför en - tyvärr - bara halvbesatt Stora salen i Kulturens hus i Luleå.
Utifrån sin repertoar av låtar (för kvällen kom de flesta från senaste skivan, Looking for mr. God) kan Louise Hoffsten fortfarande vara det tuffa kexet som står och liftar vid ett långtradarfik, lika väl som hon också kan vara tjejen som blev bittert lämnad för någon annan eller - The gal that got away.
Hon inleder lite trevande och publiken likaså. Men det blir bättre, mycket, mycket bättre. Och hon tar oss genom en repertoar som innehåller fullträffar som Where the river may take me, I’ll get by just fine, titellåten från nya skivan, den finessbetonade It’s time och den tuffa Don’t steal my dreams.
Hon berättar lite anekdoter från The Road och gradvis släpper publikens hämningar och de börjar ropa, klappa och tjoa. Vilket Louise synbarligen uppskattar.
Av sångerna på svenska kan Släng dom på komposten nämnas, där Petter Wergander elegant sveper ut mattor av ljud på sin Hammondorgel.
My favorite life är en både kraft- och hotfull melodi av hög klass och därefter kör hon en kavalkad av gamla bekanta:
Hit me with your love thing, Let the best man win, Never gonna be your lady, Tough love.
Louise Hoffsten har forfarande vårt allra största förtroende och levererar, besvärsfritt, en högoktanig föreställning med sitt mycket kvalificerade band.
Och: hon är fortfarande Sweet Louise.
Nu och för alltid.