- Vi hade aldrig kunnat föreställa oss att en dokumentärfilm, där hela första delen består av arkivmaterial skulle få ett sådant mottagande, säger Maud Nycander, en av regissörerna. Den andra regissören är Kristina Lindström, mångårig kulturchef på Sveriges Television och ansvarig för bland annat program som Elbyl, Kobra, K-special och Värsta språket.
210.000 människor har hittills sett filmen Palme på bio. Oerhört höga publiksiffror för en dokumentärfilm. Och när filmen hade premiär i Norge var inte bara statsministern Jens Stoltenberg på plats, utan även hans far Thorvald Stoltenberg, tidigare utrikesminister i norska Arbeiderpartiet.
- Det var oväntat, även om våra länder står varandra nära och att Norge mycket närmare i tid haft sitt nationella trauma med Utøya, menar hon.
Hyllad i Norden
Precis som i Sverige har filmen fått goda recensioner i de nordiska länderna, filmen har även sålts utomlands, men Maud Nycander tror inte på samma genomslag utanför Norden.
- Nej, jag tror främst att filmen känns intressant här uppe, även om vi under arbetets gång blivit varse om hans genomslag internationellt. Jag talade nyss med en vän som vistats en längre tid i Nicaragua. Hon hade träffat på en tidigare sandinist som numera hyllade Palme uppe i någon by. Att Palme fortfarande är så känd och hyllad utomlands är ganska ofattbart.
Dokumentären är kronologisk, vilket är ganska ovanligt inom dokumentärfilm, med början i hans födelse och som slutar vid hans tragiska död, när han fredagen den 28 februari 1986 sköts på öppen gata.
- Det är första gången jag gör en dokumentär om en känd person. Mina dokumentärfilmer brukar vanligtvis handla om mycket okända människor, som nog inte skulle få sin berättelse berättad om inte jag intresserade mig för dem, menar Maud Nycander.
Stillbildsfotograf
Hon har sin bakgrund som stillbildsfotograf, bland annat jobbade hon en sommar på Norrbottens-Kuriren 19 år gammal som pressfotograf, men det hon främst sysslat med är dokumentärt fotografi innan hon gick över till rörlig bild och film.
- I slutet på 1980-talet och början på 1990-talet fanns plötsligt inget intresse längre för dokumentärt fotografi. När jag började som fotograf var dokumentärt fotografi det finaste man kunde hålla på med, men så kom postmodernismen och det förändrades. Det fanns överhuvudtaget inget medialt intresse för dokumentärt fotografi. Det estetiska överskuggade berättelserna som var underordnade. Och om man som jag ville fortsätta berätta historier, även från fula miljöer, kändes det som att det krävdes för mycket arbete för att ta stillbilden till en högre nivå. Då var det lättare med film. Dessutom kom den nya tekniken vilken gjorde det möjligt att köpa en egen filmkamera.
Hon skakar på huvudet och säger:
- Nu har dokumentär fotografi och dokumentärfilm åter blivit fint att arbeta med. Det är ganska intressant att upptäcka att man åter befinner sig i ett fält där många vill vara, där det finns status. Jag har ju aldrig lämnat det dokumentära.
För någon längtan till att göra spelfilm har hon aldrig haft, möjligen i så fall en dramadokumentär som utgår från verkligheten, eller arbeta som den brittiska regissören Ken Loach. Snarare är hon glad över att ha ett arbete med det stora privilegiet att kunna undersöka saker, både socialt, politiskt och existentiellt.
- Det handlar om samma sak som när jag började som stillbildsfotograf. Att ges en entrébiljett till olika världar.
Påverkad av Latinamerika
Under 1980-talet tillbringade hon mycket tid i Nicaragua och andra delar i Latinamerika. En tid hon är mycket glad över och som påverkat henne mycket.
- Det låter simpelt, men den bestående erfarenheten från den tiden i tredje världen är att människor är väldigt lika. Det är inte mycket som skiljer oss, bara omständigheterna. Det har jag burit med mig hela livet.
Däremot har hon svårt att direkt peka på en orsak till varför dokumentärfilm plötsligt fått ett sådant uppsving. Det handlar inte bara om filmen om Palme, även dokumentärfilmer som Bananas och Big Boys Gone Bananas av Fredrik Gertten och Searching For Sugarman av Malik Bendjellouls har fått folk att söka sig till biograferna, även om de kanske inte gått på de största dukarna.
- Kanske är dokumentärfilmerna bättre i dag eller tar upp ämnen som intresserar och passar bättre i det dokumentära berättandet. Eller kanske är det en längtan efter verkligheten. Jag kan bara gå till mig själv, men jag har alltid behållning av en dokumentärfilm, även om den inte är toppklass. Däremot går det inte att se en halvdålig spelfilm utan att känna att jag slösat bort tid på något meningslöst.
Tufft arbete
Själv tillhör hon den ganska lilla skara filmare som faktiskt på heltid försörjer sig som dokumentärfilmare, även om hon säger att det är tufft och att hon periodvis arbetar på tok för mycket.
Kortfilm
Under arbetet med Palme har hon exempelvis spelat in en kortfilm i Bangladesh om kvinnors villkor, speglade genom sexuella trakasserier av unga flickor och unga gifta flickor. Den är nu färdig för klippning, samtidigt som Maud Nycander åker till Lettland för att avsluta en film hon hållit på med i fyra år om en kvinna som bor i ett hus på landet, utan vatten och el, tillsammans med en ko.
- Det är via en vän som är fotograf jag kom i kontakt med den kvinnan. Jag tycker det är fascinerande med de baltiska staterna. De är våra grannar, men vi vet otroligt lite om de länderna.
Plågsamt urval
Nej, tid för vila och fira succén med filmen om Palme ges det inget utrymme för. För att överleva och försörja sig krävs många parallella projekt. Och när hon ombeds utvärdera slutresultatet av filmen och tv-serien om Palme, tv-serien är precis färdigklippt och ska visas under julhelgen i Sveriges Television, säger hon sig dock vara nöjd.
- Så här i efterhand kan jag fråga mig om vi gjort rätt urval. Jag tycker exempelvis att det är plågsamt att vi inte berättar historien om Bofors och svensk vapenexport. Rätt eller fel? Nu blev det så och jag kan inte säga mer än att vi gjort så gott vi kunnat.