Och därmed försvann en av de allra mest dynamiska regissörerna någonsin, med en meritlista mellan 1957 och 2007 på över 70 filmer varav åtminstone tolv av dem är allt igenom helsäkrade mästerverk och moderna klassiker.
Själv kan jag tveklöst och hur många gånger som helst (med väckning klockan 04.00 på morgonen och utan att ledsna) se om fyra-fem av Lumets filmer. Han var en av mina favoritregissörer och det var han som på allvar öppnade upp New Yorks gator för mig, genom filmer som Serpico (1973), Bandet (1971) och Prince of the City (1981).
Sidney Lumet älskade att filma i realistiska miljöer på New Yorks stinkande gator och han älskade särskilt mycket att bearbeta kornigt cyniska dramer med verklighetsanknytning och gärna med polisiär bakgrund. Då kom han helt till sin rätt och det är där som filmer som Prince of the City, om en polisiär korruptionshärva i New York med Treat Williams som den ende hederlige polisen och Serpico, med Al Pacino (i en av sina allra starkaste roller) som en annan polis (båda filmerna var djupt autentiska) som vägrar att låta sig mutas och kommer på kant med stora delar av poliskåren, kommer till sin fulla rätt.
Al Pacino var för övrigt något av en favoritaktör för Lumet och tillsammans gjorde de också den svårglömda En satans eftermiddag (1975), med Pacino som en bankrånare som vill genomföra en könsbytesoperation (en sann historia även det!).
Paul Newman gjorde en av sina allra strongaste roller för Lumet, som solkig advokat som får en sista chans, i Domslutet (1982), med den alltid lika verserade James Mason som värdig motståndare.
Ingrid Bergman tilldelades en birolls-Oscar för sin roll i den aktivt stjärnbeströdda Mordet på Orientexpressen (1974), som bygger på den väl bekanta kriminalromanen av Agatha Christie och som med Albert Finney som den listige detektiven Hercule Poirot markerade sig som en av Lumets garanterat mest otypiska filmer.
Men han svarade för ännu flera sådana också. Exakt varför han gav sig i kast med den hiskeliga svarta musicalversionen av Trollkarlen från Oz, betitlad The Wiz (1978) och med en vidrig Diana Ross samt en ung Michael Jackson i de ledande rollerna, förblir en väl förborgad hemlighet som han skyndsamt nog tog med sig ner i graven.
Några av Lumets regiuppdrag var långt ifrån klockrena och till dessa hör förvisso hans version av Tjechovs Måsen (1968), med James Mason, Simone Signoret, David Warner och i en smärre biroll även svensken Frej Lindqvist, som alla spelade ryssar i slutet av 1800-talet (Signoret dock med en besvärande fransk accent).
En synnerligen egenartad upplevelse, har Frej Lindqvist intygat om filmen som delvis spelades in i Stockholms skärgård.
Det är inte heller helt lätt att begripa sig på varför just Lumet valdes att iscensätta Eugene O’Neills pratsamma drama Lång dags färd mot natt (1962), med Ralph Richardson och Katharine Hepburn. Respektingivande, men i längtansfylld avsaknad av New Yorks gator.
Till dem återkom Lumet dock i Pantlånaren (1964), en fenomenal och viktig film med Rod Steiger som en judisk pantlånare i Harlem, som jagas av sina minnen från koncentrationslägren.
- Sidney fullständigt slet fram det bästa ur mig i den rollen, beskrev Steiger det i en intervju som jag långt senare gjorde med honom under en Stockholms filmfestival.
- Det gjorde han med alla skådespelare och de älskade honom för det. Jag också.
Redan i sin allra första spelfilm (efter en lång rad av imponerande TV-filmer) Tolv edsvurna män (1957) bevisade Lumet hur sant beslutsamt han förmådde skräddarsy ett välknutet drama. Tolv edsvurna män i en jury har att avkunna dom i ett rättsfall. Alla är överens om en fällande dom. Utom en, spelad av Henry Fonda.
Det här är (fortfarande!) en starkt extraordinär film med en lysande skådespelarbesättning att dö för; förutom Fonda bland andra Lee J. Cobb, Ed Begley, E.G. Marshall, Martin Balsam och Robert Webber.
Och i dagarna fick jag dvd-versionen av den kraftfulla mediesatiren Network (1976), där Peter Finch belönades med en Oscar postumt för sin roll som nyhetsankaret som en dag meddelar att han ämnar ta livet av sig om en vecka. I direktsändning.
Mera svidande än så här är det svårt att föreställa sig en blodigt syftande satir, infernaliskt författad av Paddy Chayefsky.
Härmed sträcker jag alltså på mig samt bugar mig därefter respektfullt vördsamt, inför en av filmkonstens verkligt stronga hantverkare. Som absolut också bör hyllas av SVT på lämpligt sätt.
Sidney Lumet, 1924-2011, R.I.P.