I den temporära scenografin går skådespelare runt med manus i handen. De går in och ut genom dörrar, springer uppför trappor, nedför trappor. Entréer kommer vid fel tidpunkt. Eller kanske inte.
För detta att spela en pjäs i pjäsen skapar två nivåer, inte helt genomträngligt så här i början av den konstnärliga processen. Det kommer att klarna under de veckor jag följer repetitionerna, men just denna dag är det närmast kaos på scenen. En flaska går sönder. En replik stämmer inte. Fel person gör entré. Dessutom är alla inte på plats så skådespelaren och regiassistenten Mia Nilsson spelar exempelvis tre roller.
Jobbar med teknik
- Just i denna fas arbetar vi mycket tekniskt. Det handlar om att lägga ett pussel av rörelsemönster så att föreställningen får rytm och tajming, säger regissören Frej Lindqvist.
Han talar om musikalitet. Inte en djupdykning i rollkaraktärer och letande efter syfte och mål. Nej, fars handlar om att rätt person ska in i rätt ögonblick hela tiden. En sorts matematik. Annars finns risk för att hela föreställningen faller ihop. Eller som han själv uttrycker det; fars är skådespelarens ultimata förnedring.
Samtidigt beskriver han fars som en väldigt tydlig form av teater.
- Det finns en klarhet som med rätt rytm kan bjuda på många skratt. Det är kul att spela men kräver ett metodiskt arbete, menar Frej Lindqvist
Kunskapsbygge
Uppsättningen ingår i ett projekt han gör på uppdrag av Norrbottensteaterns chef Karin Enberg. Det handlar om att bygga upp kunnande inom ensemblen, för fars är ingen lek. Det svåraste man kan göra och faktiskt en teaterform som inte passar alla skådespelare enligt Frej Lindqvist.
- Från nackvärk till träningsvärk, så summerar skådespelaren Joakim Gräns det konstnärliga arbetet med pjäsen. Nu är det bara några dagar kvar till premiär och sömnbristen är markant. Repetitionsarbete dagtid och genomdrag kvällstid. Resten handlar om återhämtning.
- Den första tiden gick jag böjd över manus för att lära mig text och rörelsemönster. Nu har jag gått ner några kilo. Det är ett sådant tempo, säger han.
För det är det första jag slås av. Tempot. En kollektiv dans där ingenting lämnas åt slumpen. Alla är beroende av att alla gör sitt yttersta, vid rätt tidpunkt och samma höga energi.
När jag strax efter jul följer repetitionerna av akt 2 är musikalitetens betydelse än mer markant. Min stora fråga är hur de kan somna på kvällarna för det är närmast hysteriskt en måndagmorgon klockan 10. Bara att sitta ner och titta gör en matt. Och åter måste dammsugaren fram. Ett fat med sardiner går sönder när Joakim Gräns går rätt in i en järnstolpe när han gör en av alla sortier.
Det ska också visa sig att akt 2 blir lite problematisk.
Frej Lindqvist har genomgång med hela ensemblen efter ett genomdrag av hela föreställningen kvällen innan. Nu skriver vi 13 februari och förutom att influensa har härjat har en av teknikerna fått en rå i huvudet.
- Kaos. Ja, det har varit kaos eller egentligen vardag, säger Frej Lindqvist.
Han tycker det är skönt att du hunnit så pass långt, att de har en kortlek med många fina kort som de nu ska bestämma sig för hur de ska spela.
- Men akt 2 har inte mått lika bra av flytten till stora scenen, men nu vet jag hur vi ska ta itu med det. Den är inte lika tydlig som akt 1 och 3 utan mer totalteater vilket kräver finslipning av detaljer, inte bara för skådespelare utan även ljus, ljud och scenografi.