MA är glad, tydligen har arrangörerna särskilt bett honom att framföra sin Wittgensteinsvit. Något som inte verkar ske alldeles ofta. Tractatus Logico-Philosophicus, som verket heter är inte helt okomplicerat.
- Även om man läser texterna på sitt modersmål är de mycket svåra att förstå, säger Mauri Antero lakoniskt innan han reciterar några av grundteserna, som introduktion till sångerna. Jag översätter lite slarvigt från Numminens engelska här, men "Det som kan ses kan inte sägas.", lyder en. I förbifarten nämner han att han komponerade denna svit redan 1966 (skivan släpptes först 1989) och det är intressant. Det ger en ingång i det mysterium som är MA Numminen.
Det känns som att man befinner sig The Black Lodge, ni vet, där dvärgar dansar och jättar och döda pratar baklängelska? Den alternativa verkligheten i Twin Peaks, David Lynchs tv-klassiker från 80-talet.
Det skrattas mycket i Lilla salen, och det är roligt, men det är inte stand up-comedy, eller helt uppåt väggarna crazy. Exempelvis har Numminen full kontroll över sin röst; många har genom åren påstått att han sjunger falskt men det är helt enkelt inte sant. Däremot har han ett så pass unikt uttryck att det inte riktigt går att härleda till något annat. Och det man inte kan passa in tenderar man att avfärda. Det som kan ses kan inte sägas. Med andra ord, han trotsar beskrivning. Ända sedan mitten av 60-talet har han praktiserat denna sin unika version, och vision, av musik och text.
Andra halvan av föreställningen (jo, föreställning får man nog lov att kalla det) får duon sällskap av en pianist och basist och Hietanen plockar upp sitt dragspel. Numminen spelar trummor på telefonkatalogen, Luleås gula sidor. Eftersom det är jazzfestival har man bestämt att framföra såväl standards som egna kompositioner i jazzarrangemang. Vad nu det kan vara, undrar man.
- Allt kan vara jazz, svarar MA Numminen. Tydligen är han även tankeläsare. Det förvånar mig inte ett dugg.