När deras hybrid av swingjazz och hiphop vunnit kungarikets gunst, ja då var det helt enkelt dags att fortsätta korståget till båda genrernas födelseland. Movits! bokades sommaren 2009 till den amerikanska satirikern Stephen Colberts tv-show och, i och med den incident som dubbats "the Colbert Bump", var de helt plötsligt ett fenomen även i USA.
För en månad sedan kom så uppföljaren, Ut ur min skalle, och i samband med skivans amerikanska release i början av april gav sig Movits! åter västerut.
Kuriren når saxofonisten Jocke "One-Take" Nilsson som, å gruppens vägnar, informerar hemmapubliken om vilket bemötande hiphoporkestern från Hertsön fått, under detta sitt fjärde besök på den nordamerikanska kontinenten.
- Vi har fått bra respons i USA och folk kan mer och mer för varje gång vi kommer hit. Colbert Report har börjat bli lite daterat nu, så det känns som att man står mer på egna ben.
Ut ur min skalle är ju inte en lika internationellt gångbar titel som om ni skulle ha uppkallat albumet efter förstasingeln (Sammy Davis Jr.), men den är ju i alla fall lättare att greppa rent fonetiskt än Äppelknyckarjazz. Vilken typ av kritik har den nya skivan fått over there?
- Skivan har fått väldigt bra recensioner, bland annat 4/5 i New York Post. Vi har faktiskt för enkelhetens skull översatt titeln till engelska här i USA. Vi snackade om att döpa den till Sammy Davis Jr., men det kändes som att det kunde bli problem med det juridiska då.
Även sista spårets namn hade utgjort en bra albumtitel i samma stil som Äppelknyckarjazz. Var Balaclavaboogie någonsin en möjlig kandidat, eller hade det varit för förutsägbart?
- Där satte du huvudet på spiken!
På skivan återfinns samarbeten med Timbuktu, Olle Nyman, Zacke och Promoe. Finns det, i och med framgångarna på andra sidan Atlanten, planer på att jobba med någon internationell artist?
- Vi skulle absolut kunna tänka oss att samarbeta med amerikanska artister, men det är inte lika lätt att springa på dem som svenska.
Några tankar om hur det skulle funka språkmässigt?
- Det skulle det nog fungera alldeles utmärkt, det känns inte ovanligt att ha två språk i samma låt.
Historien om hur ni, efter att ha hört Benny Goodman på en efterfest, utvecklade Planeten Jordens sound till det som skulle bli konceptet äppelknyckarjazz har ni fått berätta många gånger. Resultatet blev den originella färgning som ni behövde för att slå igenom, ändå har Ut ur min skalle fått en lite annorlunda, liksom yngre ljudbild. Känner ni ett ständigt behov av att utvecklas, eller är det bara något som kommer naturligt med nya upplevelser och influenser?
- Det är båda delarna. Utveckling är inget självändamål, men i och med nya upplevelser förändras man som person. Sen känns det alltid viktigt att ta sitt sound vidare, att inte fastna i ett fack. Det tycker vi är viktigt även när vi lyssnar på andra artister.
Till den nya skivan tycks ni ha hämtat influenser från ännu fler håll än sist. Vad har ni lyssnat på den här gången, utöver hiphop, zigenarjazz och storbandsswing?
- Vi har kanske gått lite från 30-talets storband till 50-talets James Brown-blås på nya skivan. Influensmässigt lyssnar vi på ett brett spektrum av musik, allt från The Black Keys till Lil’ Wayne.
Det sägs ju att det svåraste skivsläppet i ett bands karriär är det som ska följa en hyllad debut. De flesta av era beundrare är nog väldigt nöjda med ert andra album, men det tog ju också tre år. Kommer vi att behöva vänta lika länge på nummer tre?
- Nej. Vi ville själva släppa Ut ur min skalle tidigare. Men i och med att vi fick möjlighet att spela utomlands så mycket förra året, blev inspelningen lidande. Det tar vi med oss när vi ska göra nästa platta.
I låtarna Marching Band? och Först tar vi Manhattan refererar ni självsäkert till Leonard Cohens klassiska rader om att invadera New Yorks affärskvarter, följt av Tysklands huvudstad. Samtidigt nämns i Kulturarbetarblues hur ni mycket väl "kan vara tillbaks i skolan om plattan inte säljer bra". Vad känns det spontant just nu vara störst chans för; världsherravälde eller obskyritet?
- Vi har bra momentum just nu, det sticker vi inte under stolen med. Men som pessimistiska norrlänningar försöker vi alltid ha en fot kvar på jorden. Och det är för mycket tråkigheter som händer i världen för att man skulle vilja regera den just nu. Fast samtidigt är det ju då man kan förändra saker, så varför inte!